Tioårige Oleg bor hos sin mormor Alexandra i den lilla byn Hnutove i Donetsk-regionen i östra Ukraina. Det är krigsdrabbade områden, men även om de flesta har lämnat området, så har mormor inga planer på att fly. Hos dem bor också Olegs kusin Jarik och hans mamma. Pojkarna driver omkring i den vilda naturen som omger byn. Idyllen blandas med ljud av bomber, haubitsar och beskjutningar. Kriget kryper sakta närmare och oron och rädslan ökar.

Simon Lereng Wilmonts prisvinnande film har vunnit en rad priser på filmfestivaler runtom i världen, bl.a. Dragon Award Best Nordic Documentary Göteborg Film Festival 2018. Filmen berör på flera sätt. Oleg lever på landsbygden i en by med brinnande krig i sin närhet och under hot att attackerna kan drabba honom och hans familj. Klippan i hans liv är hans mormor som kärleksfullt tar hand om honom och försöker fostra honom. Hans kusin Jarik blir slagen av några andra pojkar för att han talar ryska. Händelsen påverkar Jarik och han blir aggressiv och utåtagerande mot Oleg. Man märker också, att Oleg börjar leka krigslekar och en ung släktning lär honom dumt nog att skjuta med pistol. Kanske avleder man spänningen och oron genom att ägna sig åt krigslekar.

Man blir alltid imponerad hur naturliga barn, och här även vuxna, är inför filmkamerorna, som följer dem hela tiden under ett år. Närbilder visar barnens rädslor och ilska, men även sorg och oro för framtiden. Simon Lereng Wilmont står också för filmfotot som han gör mästerligt. Hans regi är varsam och han fångar händelser spontant, när det händer. Miljön är också bildmässigt skildrat och man är som betraktare mitt i byn och hemma hos mormor. Framförallt skildrar filmen hur livet blir svårare för varje dag som går och kriget verkar inte upphöra. Det är en film om överlevnad varje dag och lära sig att hantera dramatiska situationer och barnens reaktioner speglar följderna av krig i sin närhet.

Olegs barndom får fyra filmögon av fem.
2018-11-19