Dokumentären är ett nära porträtt av skådespelaren Debbie Reynolds och hennes dotter Carrie Fisher, men även en del om sonen Todd Fisher och om Debbie äktenskap. Men främst en hyllning till mor och dotter och deras nära vänskap. De bodde grannar och fanns alltid vid varandras sida. Carries raka sätt och härliga humor matchade utmärkt den stilfulla, värdiga och alltid leende mamma Debbie.
Skådespelaren, sångaren och dansaren Debbie Reynolds föddes 1 april 1932 i Texas. När hon 1948 vann en skönhetstävling fick Warner Bros. ögonen på henne och hon erhöll sin första filmroll i Junibruden (1948). Från 1950 arbetade hon hos MGM och fick sitt genombrott i Singing in the Rain (1952) med Gene Kelly och Donald O´Connor. Hon blev nominerad till en Oscar 1965 som bästa skådespelare i The Unsinkable Molly Brown/Colorados vilda dotter (1964) och fick en ”Humanitarian Award” vid Oscarsgalan 2016. I sitt äktenskap med Eddie Fisher fick hon barnen Carrie Fisher och Todd Fisher.
En lite äldre generation minns Debbie Reynolds, som en av Hollywoods ”Sweathearts”, den till synes evigt söta, duktiga glamourflickan, som gjorde allting rätt. Och dokumentären visar att hon också verkade till det yttre oföränderlig till sin död 2016, 84 år gammal. Hennes roller höll sig sgs alltid i komedi/musikalgenren och hon var framgångsrik där, tills musikfilmerna ”i den gamla goda stilen” blev omoderna. Debbie Reynolds blev då entertainer och hade regelbundet shower i Las Vegas nästan fram till sin död och älskade att underhålla sin publik, som blev mindre och tills hon bara med stor möda kunde ta sig in och ut från scenen.
Privat fick hennes liv dramatiska vändningar. Hennes make, den berömde sångaren Eddie Fisher, lämnade henne och deras två barn Carrie och Todd, för Elisabeth Taylor. Debbies andre make, skofabrikören Harry Karl var spel- och alkoholberoende och spelade bort både hennes och hans förmögenhet. Debbie måst ha mått uselt av det som hände, men hon var alltid leende, vackert klädd, som hon lärt sig som rekryt i det gamla studiosystemet på MGM. Debbie var en kämpe och gick igenom sina svårigheter med värdighet.
Debbie Reynolds var samlare av minnesföremål från Hollywood-stars, 3000 kostymer och 46 000 olika accessoarer, där bland annat ingick Judy Garlands röda skor från Trollkarlens från Oz (1939) och Marilyn Monroes berömda vita klänning från Flickan ovanpå (1955).
Carrie Fisher föddes 1956 var några månader gift med artisten Paul Simon och fick dottern Billie Lourd. Fisher var mest känd för sin roll som prinsessan Leia i Star-Warsfilmerna. I dokumentären sköter Carrie det mesta av snacket. Hon är en färgstark personlighet, ibland nästan vacker, men oftast robust och med en lite bohemisk framtoning. Men kärleken till sin mamma, den vackra, kärleksfulla dockan, var påtaglig. Carrie var också en fighter och tog sig igenom sin stora sorg efter sin pappa Eddie, sitt narkotikamissbruk, sina ständiga viktproblem, sin bipolära sjukdom och även en sviktande karriär. Hon sjunger i filmen, både som tonåring och senare och förvånar mig med sin stora, uttrycksfulla röst med svärta och passion. Varför blev hon inte sångare?
Sonen Todd Fisher, som aldrig blev ett affischnamn i någonting, finns med av och till i filmen och kommenterar händelser. Man får känslan av, att han är en trevlig, oglamorös kille i jeans och cap, som växte upp i en konstlad, glamorös miljö, men med svåra förluster omkring sig.
För senare generationer, som kanske inte känner till eller har någon relation till vare sig Debbie Reynolds eller Carrie Fisher, så kan dokumentären på 95 minuter kännas för lång. För oss andra är filmen ett ärlig och förvånansvärt avslöjande dokument om damerna Debbie och dottern Carries liv, som visar två kämpar och hur vänskap och kärlek kan bära igenom livets trauman, vinster och förluster.
Debbie Reynolds avled av stroke den 28 december 2016, dagen efter sin 60-åriga dotter Carries död, när Debbie tillsammans med sin son Todd Fisher skulle planera begravningen av Carrie Fisher.
2017-04-18
