I den här filmens sagovärld finns en väktare för solen och en för månen. Vart 350:e år byts de ut. När det nu blir dags, så väljs faunen Milo, mot sin vilja, till ny väktare för månen. Milo är en faun, ett sagoväsen, som påminner om en söt gräshoppa med stora, vackra ögon. Han är snäll och blid och att vara väktare är inte hans grej. Men inget att göra åt det. Blir man vald, så måste man ta jobbet. Samtidigt väljs en ny väktare för solen och den lotten faller nu på Sohone, en självgod muskelknutte och streber, som gör entré på arenan, bejublad av damerna.
Men första dagen på uppdraget händer det, att när Milo sitter på måntemplet, som liknar en enorm spindel, så råkar han spela på fel måntrådar och månen försvinner. Samtidigt blir Sohone berövad på solen av elake underjordstitanen Necross. Nu är det kris i sagovärlden. Men så ger sig Sohone och Milo och den gulliga, snälla vaxflickan Glim ut på ett gigantiskt äventyr för att få tillbaka solen och återställa månen på sin rättmätiga plats i himlen.
Regissören Alexandre Heboyan är mest känd för de animerade filmerna Kung Fu Panda (2008), Monsters vs. Aliens (2009) och presenterar nu Milo – Månvaktaren (2014). Medregissören Benoît Philippon har tidigare gjort filmen Lullaby for Pi (2010) och gör nu sin första animerade film tillsammans med Alexandre Heboyan. De har redan fått pris för filmen av TIFF Kids International Film Festival 2015 och av Tokyo Anime Award 2015.
Milo – Månvaktaren är en vacker och välgjord animation, stiliserad stil och i mjuka färger. Figurerna är sagoväsen och som karaktärer hämtade från vår människovärld. Den ironin behöver vi för att de ska angå oss.
Scenografin, landskapet är snyggt tecknade och de svenska rösterna gestaltar utmärkt sina rollfigurer. Manus är välskrivet med enkla, raka dialoger. Men visst har handlingen klichéer och det tror jag är viktigt för animerade barnfilmer. Figurer och story måste ha igenkänningsdrag för vi lätt kunna ta till oss filmen.
Som oftast i sagofilmer handlar det om kampen mellan det onda och det goda. Trots motstånd och övermäktiga, destruktiva krafter, så vet vi att det goda segrar. Och på den livsresan mognar hjältarna och det är pedagogiskt rätt, att vi kan växa och mogna genom att övervinna våra svårigheter.
Musiken har stor betydelse, som i alla äventyrsfilmer. Den berättar handlingen och förstärker alla upplevelser och dramatiska situationer. Det är mäktiga stråkar och slagverk i starka känslor och mera finstämt i intimare, romantiska lägen. Men så är det med all filmmusik. I Milo – månvaktaren tar musiken stor plats, men inte så det stör, tycker jag.
Barnfilm ska egentligen bedömas av barn. Filmen är dock underhållande även för en mognare publik, såtillvida är det en familjefilm. Jag har nästan ingen erfarenhet av franska animerade barnfilmer, men Milo – Månvaktaren verkar ha en mera sofistikerad form än Hollywood och även japanska animerade barn/familjefilmer, som känns mera kraftfulla och kanske delvis råare. Men den bedömningen är subjektiv.
Animerade filmer brukar ha snabba tempon och det är möjligt att barn ändå hänger med. Milo – Månvaktaren berättas lite lugnare och vi får tid att uppleva och känna in, vilket jag som vuxen uppskattar. Men filmen är med sina 86 minuter för lång. Man drar ut på händelser och äventyr och staplar dem lite på varandra. När det går bra, så måste det gå dåligt ett tag och sen om igen. Storyn kunde ha med fördel berättats på kanske 40 minuter, men då är det ingen långfilm för biograferna, med vad därtill hör.
Tre filmögon av fem.
2017-04-21
