Sergei Polunin gjorde dansen viral. Närmare 19,5 miljoner människor har sett honom dansa till Hoziers ”Take Me to Church” i David LaChapelles video från 2015 på YouTube.
Några år innan videon spelades in var Sergei Polunin rubrikernas man som tatuerad, pillerknaprande, festande rebell vid British Royal Ballet i London. Han var den kontroversiella dansaren från Ukraina som jämfördes med storheter som Michail Barysjnikov och Rudolf Nurejev. I Steven Cantors intressanta dokumentär ”Dansaren” får vi följa Sergei Polunins väg som pigg 8-årig fram till att han vid 25 års ålder bestämmer sig för att ge upp dansen för gott. Hans komplicerade historia tonar fram via egna kommentarer, stillbilder, filmupptagningar och familjs och vänners berättelser.
Historien tar sin början i stader Kherson i södra Ukraina. Familjen är fattig. Tidigt bedömer Sergeis mor Galina att dans passar hennes smidige son bättre än gymnastik. Han har de fysiska förutsättningar som krävs för balettens hopp, lyft och piruetter och tycker om att röra sig till musik. Dansen ska bli familjens framgångssaga. Galina är pådrivande. Vid 11 års ålder är Sergeis enda möjlighet till avancerad dansträning en kostsam utbildning vid Kiev-operan. Fadern Vladimir tar jobb i Portugal och farmodern i Grekland för att bekosta flytten till Kiev. Familjen splittras.
Som 13-åring antas Sergei bland tusentals sökande till den åtråvärda utbildningen vid British Royal Ballet i London. Ensam, utan att kunna språket, finner sig Sergei till rätta. Som 19-åring blir han balettens yngste solodansare genom tiderna. Galina, bosatt i Kiev på grund av visumrestriktioner, skiljer sig från Vladimir. Sergei förlorar hoppet om familjens återförening och tappar motivationen att dansa. Han hoppar av baletten. I Moskva tar han upp karriären igen för att vid 25 bestämma sig för att lämna dansen för alltid.
”Jag valde inte baletten, det var min mammas val” säger Sergei om sitt beslut. Nu känner han sig fri för första gången i livet.
Steven Cantors berörande porträtt av Sergei Polunin väcker frågor om de uppoffringar som krävs av en ung dansare i världsklass. En berättigad fråga är också hur ett stort operahus tar hand om sina unga talanger. Dokumentären avslöjar obarmhärtigt att dans är hårt kroppsarbete, värkande fötter och emotionell anspänning inför varje föreställning. Därtill krävs en inrutad tillvaro av träning för att dansaren, likt toppidrottsmannen, ska kunna prestera väl.
Våren 2017, efter att dokumentären spelats in, dansar Sergei Polunin åter på en stor Londonscen. Stöd har han i sin nyvunna kärlek, Natalia Osipova, prima ballerina från Bolsjojteatern.
Det blir fyra filmögon av fem för ett välgjort porträtt av dansaren som ung rebell.
2017-04-23
