En man smörjer under tystnad in en kvinna med solkräm, med den fasta kameran på ett behörigt avstånd. Scenen är signifikant för Ulrich Seidls nya dokumentär Safari. Ett porträtt om några vildjaktsturister, någonstans på den afrikanska savannen.

Liksom i den smått fantastiska spelfilmen Paradis: Kärlek (2012) har Seidle funderat kring den vita europeiska människans framfart på kontinenten Afrika.

Under de 90 minuter filmen varar får vi i några ganska långa scener följa olika jägare när de fäller vilda djur. Dessa scener blandas med intervjuer, där personerna berättar vad de tycker om med jakten, vilket vapen de föredrar och vilket djur de helst vill fälla. I ett avsnitt får de alla chansen att rättfärdiga sin dödliga hobby.

Seidl är som vanligt duktig på att lyfta fram det bisarra i det mänskligt beteendet. Han gör det lätt för oss att på avstånd förfäras över människan, och här har han skickligt riktat uppmärksamheten mot vad vi gör mot djur och natur.

Han går hårt åt den vita, tjocka mänskliga kroppen. Det är som att han roas och äcklas på samma gång, och han låter oss få följa med och utforska den. De vita är fint varierade vilket är en stor del av filmens styrka. De svarta är inte lika enkla att skilja ut som individer, och han har även valt att iscensätta scener med svarta män med djuriska beteenden. Det får dokumentären att spreta och skapa en del frågetecken. Det är som om han försöker säga lite för mycket på en gång.

Men det är en klart sevärd film som förhoppningsvis kommer få någon att tänka till.
2017-04-23