Filmen Bahubali 2: The Conclusion är en fortsättning på Baahubali: The Beginning (2015). Filmen handlar om en gammal fejd mellan två imperier och som i den utvecklar en familjestrid om makt och hämnd. I huvudrollen, den hyllade stridshjälten Amarendra Baahubali, spelas av Prabhas. Han spelar också sin egen son i senare delen av filmen.
Amarendra Baahubali förklaras som tronarvinge av sin mor Sivagami (Ramya Krishnan) och samtidigt beordrar hon honom att fara till ett annat kungarike för att finna en lämplig prinsessa. Han kommer till Kuntala, där han ser den vackra prinsessan Devasena (Anushka Shetty) och blir förälskad i henne. Devasena är stark och skicklig jägare och Bahubali måste dämpa sin styrka för att vinna Devasenas hjärta i stället för att bli hennes överman. Men förvecklingarna leder senare till att Bahubali blir fiende till sitt eget rike och till sin familj, vilket gör att han får bekämpa sin bror Bhallaladeva (Rana Daggubati) för att återfå tronen och rädda sin Devasena, som fött honom en son.
Filmen är ett mäktigt äventyrsepos och visuellt spektakulärt i magnifik grafik. Berättelsen är både saga och drama och Bahubali besitter även övernaturliga krafter. Det är spännande och storyn förs hela tiden framåt och inte så förutsägbar som man kanske först trott, men ändå är det till slut. Underlig slutsats, men så upplevde jag det.
Scenografin är enastående vacker och storslagen med gigantiska städer och tempel, hisnande landskap. Kostymerna och rekvisitan är praktfulla och inget verkar ha sparkats på att förföra oss i kraft och skönhet. Det är min första Bollywoodfilm och jag är imponerad av hantverket och idérikedomen. Fantasin flödar och musik och filmfoto bildar med de vackra aktörerna en filmupplevelse utöver det vanliga. Ja, det kan upplevas som alltför kitschigt och för mycket av allting, men det är härligt att se, tycker jag. Filmen hade en budget på 350 mkr och det kan jag förstå. Här har man inte sparat på någonting.
Sång- och dansinslagen smälter fint in i storyn och sångtexterna berättar också poetisk om handlingen. Det är oerhört välgjort, men dem som sett många Bollywood-produktioner och kanske även den första Baahubali-filmen, så kan det kännas som en upprepning av mycket.
Regissören S. S. Rajamouli är för mig ett nytt namn, men han har redan funnit filmpriser för sin film Eega (2012), Magadheera (2009) och vann även pris för sin första film Bahubali: The Beginning (2015) som han också regisserade.
Filmen är oerhört grym och blod flyter och skvätter och huvuden rullar. Stridscenerna är många och långa och kraftfulla. De är gamla indiska sagor som rullar fram på duken. Det är romantiskt och överdimensionerat, men bli ändå aldrig löjligt. Framförallt är det en stark visuell upplevelse. Det finns ett manus och förvecklingar, men även om man inte hänger med i dialogerna, så begriper man snart konflikterna genom de starka uttrycken.
Det är möjligt, att jag snabbt skulle vänja mig vid Bollywoods filmspråk och form, att det blir tjatiga repriser av starka hjältar och sköna prinsessor och hiskeliga odjur och indiska danser och sånger. Men så här långt var det en helkväll i 170 minuter med paus som visserligen inte berörde mig känslomässigt så djupt. Det är för mycket saga och drömvärldar för att bli på allvar, men det är mycket läckert för ögat och för öronen.
Det blir fyra filmögon av fem för den fantastiska visuella framställningen med imponerande datateknik och för de vackra personerna och tjusiga kostymerna och pampiga tempelbyggnader. Det är stereotypt och ytligt med banal handling och varken relationer eller karaktärer fördjupas. Finsmakare rynkar nog på näsan och filmkritiker i västvärlden vill väl knappast ta i filmgenren ens med tång. Men det snobberiet är orättvist för det enormt skickliga hantverk som filmen Bahubali 2: The Conclusion visar upp och är ett resultat av.
2017-04-28
