Född och uppväxt i Baltimore kom Lady Day, som hon ofta kallades för, redan som ung tonåring till syndens näste Harlem, New York. Där blev hon snabbt upptäckt för sin unika och sensuella röst, som hon själv förklarat beror på att hon ville låta som ett improviserande blåsinstrument och Luis Armstrong var en stor förebild. På nästan alla bilder är Billie fotograferad snett underifrån med öppen mun och målade läppar. En mun som förförde både kvinnor och män, vita och svarta i en tid där segregeringen var stark och bisexualitet onämnbart. En mun som bara sjöng sanningar och förmedlade äkta känslor. En mun som också hade för vana att slänga ur sig de grövsta av svordomar.
Billie Holiday levde ett vilt och gränslöst liv med droger, alkohol och mängder av män, vilka inte sällan utnyttjade henne och behandlade henne illa. Men de öppnade också dörrar och tack vare många av dem fick hon sjunga på de stora scenerna med de bästa och största.
Billie var aldrig tänkt som en dokumentärfilm, journalisten Linda Lipnack Kuehl, född 1940, hade för avsikt att skriva den sanna historien om den hyllade och mycket komplexa jazzsångerskan. Men ödet ville annorlunda, när Linda arbetat med projektet i tio år hittades hon 1978 död på en gata i Washington, i något som förmodades vara ett självmord. Hon var där för att se en konsert med Count Basie Orchestra, ett band om för övrigt Billie började sjunga med som 22-åring. Regissören James Erskine köpte det gedigna materialet och dokumentären är ett försökt att avsluta det arbeta som Linda själv hade svårt att komma i mål med.
Det är en omfattande kartläggning av Billies liv och karriär som Linda gjorde, filmen innehåller intervjuer med Billie, med släktingar, vänner, alla musiker, agenter etc. som på något sätt haft en relation till henne och materialet har dessutom kompletterats med filmklipp och fotografier. Det är också en historisk dokumentation om hur livet i USA såg ut under 30 och 40-talet. Artisterna var svarta men kritikerna och agenterna vita. Ibland blev Lady Day inte serverad för att hon var svart och nekades hotellrum. Andra gånger ansågs hon för ljus för att sjunga i ett svart band och fick använda brunkräm.
Publiken gick in genom huvudentrén, själv fick hon smita in bakvägen via köket, trots att hon vara stjärnan. I kampen mot narkotika utsattes hon för en häxjakt. När hon sjöng den politiska sången Strange Fruit lämnade den vita publiken, ändå fortsatte hon sjunga den vid varje framträdande som en sorgsen melodiös politisk protest. Erskine har valt att låta Lindas röst finnas kvar i intervjuerna och reciterar även delar av de texter som hon hann producera, vilket förstärker helhetsintrycket. Frågorna är raka och hon räds inte ämnen som misshandel, prostitution, droger mm. Inget förskönas, inget döljs och på det hela taget är det en tämligen komplett skildring av en genom tidernas bästa jazzsångerskas liv, men ändå saknas något.
Tittaren får veta mycket om Billies karriär och liv, men man lär aldrig känna henne. Jag tror att Lipnack Kuehl verkligen var något på spåret men att även hon hade svårt att hitta den riktiga Billie bland allt material. I dokumentären har kärnan delvis gått förlorat i den enorma mängd personer som uttalar sig, och filmen känns därför på samma sätt heltäckande som grund. Många av dem verkar inte känna sångerskan särskilt väl, de vet vad hon gjorde och betedde sig, men vet inte varför.
Sanningen om vem Billie Holiday var kanske finns i det som aldrig sägs, det är tydligt att hon var en komplicerad och impulsdriven kvinna som sjöng som en öppen bok men samtidigt hade en enormt hög integritet. Om du är ett Billie fan eller är allmänt intresserad av musikhistoria rekommenderar jag denna smärtsamma skildring av en fantastisk och unik sångerska som är älskad än idag. Billie får fyra ögon av fem möjliga.
2021-04-16
