Cristi (Vlad Ivanov) är en erfaren narkotikapolis i Bukarest med fötterna på båda sidor om lagen. Övervakad av såväl sin egen poliskår som av maffian blir han övertalad av den undersköna femme fatale Gilda (Catrinel Marlon) att åka till Kanarieöarna för att lära sig ett uråldrigt visselspråk för att kunna kommunicera utan att övriga inom poliskåren ska förstår dem. Detta för att maffiachefen Paco (Augustí Villaronga) tillsammans med Gilda ska kunna frita deras kumpan, madrasstillverkaren Zsolt (Sabin Tambrea) som polisen har i förvar efter att en anonym kvinna ringt in ett tips att han gömt en massa knarkpengar i madrasser som ska föras ut ur landet. Summan är 30 miljoner euro, pengar som Cristi blivit lovad en del av om han hjälper till med fritagning av Zsolt, som är den enda som vet var sedlarna är gömda. För att lyckas med operationen måste Cristi hålla den hetlevrade Paco på god fot, balansera relationen till sin korrupta chef Magda (Rodica Lazar) och hantera sin ovanligt sanningsgranna och dominanta mamma, som skänker bort mutpengar till kyrkan som Cristi gömt i hennes källare. Dessutom är visselspråket inte helt enkelt att lära sig.
Det är en ganska rörig film som har klassificerats som crime och comedy på IMDB. De komiska delarna är tämligen få och lågmälda utöver det, i mina ögon, lite långsökta och töntiga visslandet. Kanske verkade kodspråket lite unikt och fräscht i manusform men på film känns det mest apart. Tack och lov kommuniceras det mest på traditionellt sätt. Min tolkning, att själva visslandet egentligen aldrig var tänkt att ha så stor del av handlingen, är att författaren och regissören Corneliu Porumboiu gett den titeln La Gomera. Filmen var nominerad till Guldpalmen i Cannes 2019, som vanns som bekant av mästerverket Parasit.
Handlingen är genomgående mörk och jag skulle klassa den som en typisk neo-noir, där hela persongalleriet har en glidande inställning till moral och utgången är tämligen oviss ända till slutet. Cristi är fåordig, sammanbiten och inte helt lätt att tolka. Gilda är vacker, stenhård och minst 20 år yngre än Cristi, ändå finns det någon form av undertryckt attraktion dem emellan. Filmen hoppar i tiden, vänder och vrider på den lågintensiva händelseutvecklingen för att egentligen inte riktig ta fart förrän på slutet, då det gäller att hänga med. Rollerna i sig är inte så intressanta, snarare åt det stereotypiska, men det finns ändå något där som fascinerar och fångar mitt intresse. Kanske är de olika lagren och sättet personerna och handlingen vävs ihop, snyggt ackompanjeras av både Iggy Pop och opera, som får mig att vilja veta vart det barkar, även när det halvvägs känns lite fattigt. Men för den som når hela vägen fram väntar en brutal uppgörelse vars utgång inte är helt oväntad, men ändå välkommen.
Visselspråket Silbo Gomero finns på riktigt och användes på den otillgängliga ön La Gomera, Kanarieöarna för att på ett enkelt sätt kunna skicka meddelande mellan dalarna och är ungefär uppbyggt som ett morsealfabet.
Visslarna får tre ögon av fem möjliga.
2020-03-24
