Zak (Zack Gottsagen) är en 22-årig kille med Downs syndrom. Han har varken familj eller pengar så det enda som samhället kan erbjuda honom är en plats på ett ålderdomshem. Hans bästa kompis är Rosemary (Ann Owens), en ljuvlig gammal dam som gärna iscensätter en kvävning för att Zak ska kunna rymma under tumulten. Rummet delar han med Carl (Bruce Dern) som delar Zaks åsikt att han är alldeles för ung för att vara inlåst bland massa gamlingar. Även han är beredd på att hjälpa Zak att ge sig av. Dessutom har Carl tröttnat på att flera gånger om dagen behöva titta på Zaks käraste ägodel – en videokassett med wrestlingsinstruktören Salt Water Redneck (Thomas Haden Church) som uppmuntrat alla tittare att komma till hans wrestlingskola i Ayden, North Carolina. På hemmet jobbar Eleonor (Dakota Johnsson). Hon är Zaks kontaktperson och den enda i personalen som behandlar honom som en människa och inte kallar honom för miffo. När Zak slutligen lyckas rymma, iförd enbart kalsonger och insmord i mängder av tvål för att lyckas glida igenom fönstergallret, får Eleonor skulden och blir skickad att hitta honom. Men Zak, som aldrig levt ett liv utanför en institution, är som bortblåst.

Tyler (Shia LaBeouf) är en före detta hummerfiskare som förlorat sig själv och sin fiskelicens efter att hans bror Mark (Jon Bernthal) gått bort. Nu tjuvfiskar han, stöter sig med fel personer och förlorar jobbet. Efter att ha blivit slagen sönder och samman bränner han ner sin nemesis Duncans (John Hawkes) hummertinor och tvingas på flykt i sin båt. Vad han inte är medveten om är att Zak gömt sig under en presenning i aktern, och ger sig inte till känna förrän han blir våldsamt sjösjuk. Även om Tyler först är tveksam till att släpa runt på den ständigt babblande och ifrågasättande Zak på sin väg till Florida, går han till slut med på att hjälpa honom att ta sig till Ayden, som ändå är på vägen. Allt för att Zak ska nå sin högsta dröm att bli en wrestlingstjärna. Det blir ett riktigt pojkäventyr på en hemmabyggd flodbåt där de möter Jesus, Zak får lära sig att simma och hantera ett hagelgevär, fångar fisk, upplever sin första fylla och för första gången upplever en vänskap men någon som ser förbi hans funktionsnedsättning och varken daltar med honom eller förminskar hans möjligheter i livet. Taylor blir Zaks mentor och tränare och tillsammans kommer de fram till hans artistnamn: The Peanut Butter Falcon.

Zack Gottsagen träffade filmens manusförfattare och regissörer, Tyler Nilson och Michael Schwartz, på ett läger där han berättade att han ville bli skådespelare och att de borde skriva en film åt honom. De plockade saker från Zacks liv som han tyckte om, så som wrestling, jordnötssmör och fester. Filmen skapades för att Zack skulle få samma möjlighet som andra. Producent är Albert Berger, som bland annat ligger bakom succén Little Miss Sunshine (2006). Gottsagen är för övrigt den enda skådespelaren med Downs Syndrom som delat ut en Oscars (Best Live Action Short Film 2020).

Som svensk blir jag bestört över Zaks öde att tvingas vara instängd på ett ålderdomshem, men, av vad man kan läsa sig till om filmen, är den inte helt olik den vardagen personer med Downs Syndrom möter, även om jag hoppas och tror att vi har lite bättre boendealternativ här. Gottsagen är underbar i rollen som Zak. Oförställd, rolig och väldigt charmig. Jag önskar att få se mer av honom i fler filmer, som inte nödvändigtvis är specialskrivna åt honom. Gottsagen lyfter även sina motspelare LaBeouf och Johnsson i de scener de har tillsammans. LaBeouf är naturlig och trovärdig i rollen som, den av minnen svårt plågade, Tyler. Vänskapen och respekten han känner för Gottsagen är uppenbart äkta och det syns att de trivs ihop och har roligt tillsammans. Johnsson har tyvärr en tråkig, slätstruken och stereotypisk rollfigur i karaktären Eleonor. Hon ska inte bara representera den omhändertagande modersfiguren i formen av en rättskaffens rikemans volontär utan även gestalta den överjordiskt vackra och sexiga kvinnan som alla män vänder huvudet efter, som dessutom bär på en inre sorg. Tre roller i ett gör inte Eleonor till en komplex och intressant person när hon får väldigt lite utrymme, utan blir i stället väl svepande och slarvigt underbyggt.

Första halvan av filmen är riktigt bra, men i samma ögonblick som Eleonor ansluter till Zaks och Tylers äventyrsresa börjar filmen plötsligt glida över i en obegriplig och helt onödig kärlekshistoria. Att även Eleonor plågas av en förlust är väl tillrättalagt, och att det är det som fogar samman henne med Taylor, behandlas i några få meningar och saknar helt förankring. Dessutom avslutas den mycket dramatiskt uppbyggda wrestlingscenen på ett onödigt löjeväckande sätt och tanken på att man försöker trycka in ”extra allt”, vilket sällan är bra, slår mig flera gånger den sista halvtimmen och drar ned betyget. Men i det stora hela är det en gullig feelgood film som lockar både till skratt och eftertanke.

The Peanut Butter Falcon får tre ögon av fem möjliga.
2020-03-20