Waad är en ung ekonomistudent vid universitetet i Aleppo när revolutionen tar fart 2012. Diktatorn Bashar al-Assads familj har suttit vid makten sedan Waads pappa var 10 år. Hon och hennes vänner, bland annat läkarstudenten Hamza, deltar i revolutionen. Waad filmar det som händer; våldet, sammanhållningen bland studenterna och den positiva andan. Hamza plåstrar ihop de som råkar illa ut. De känner sig hoppfulla inför framtiden, förändringens vindar blåser. Men ett halvår senare hittas floden full av avrättade aktivister. Waads föräldrar ber henne att komma hem. Hamzas flickvän ber honom välja mellan revolutionen och henne. Båda bestämmer sig för att stanna.
2014 gifter de sig och ända fram till året därpå tror de fortfarande på en seger. Waad blir gravid, de är lyckliga och när dottern föds döper de henne till Sama som betyder himlen. 2016 belägras staden. Hamza är en av 32 läkare som är kvar, det finns inga skolor, ingen räddningstjänst och ingen sjukvård. Tillsammans med övrig sjukvårdpersonal och vänner bygger de ett sjukhus och blir som en stor familj där Sama är allas baby. De skrattar åt allt elände och skojar om det som är vansinnigt, skämten hindrar dem från att bryta samman. Bomberna hörs utanför hela tiden, ibland precis intill deras trädgård.
Familjen flyttar in på sjukhuset eftersom det är säkrare än deras hus och Hamza ändå jobbar hela tiden. Nu handlar det inte om att plåstra ihop några spruckna ögonbryn längre. Många är utom räddning men under de sista 20 dagarna utför de 890 operationer och tar emot 6000 patienter. Åtta av nio sjukhus är utplånade. Hela staden är täckt av vitt damm från alla sönderbombade byggnader. Det finns inget vatten. Det finns knappt någon mat. Riset kryllar av skalbaggar. Waad är där med sin kamera, dokumenterar och kommenterar. De döda barnen och föräldrarnas skrik. Syskonens tysta gråt. Blodet. Men även barnens skratt, hur de badar i en vattenfylld bombkrater på gatan och målar en utbränd buss i glada färger. Allt för att en dag kunna förklara för Sama varför de valde att stanna, varför de utsatte henne och sig själva för livsfara i flera års tid, ända tills de faktiskt inte hade något annat val än att åka där ifrån.
Det finns många dokumentärer som handlar om fantastiska, uppoffrande hjältar i krig, men Till min dotter rör mig på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Kanske för att den är gjord av en mamma som direkt riktar den till sin dotter, men samtidigt riktar filmen lika mycket till sig själv för att hon aldrig ska glömma varför hon och hennes man gjorde de vansinniga val de gjorde. Möjligen blir filmen än starkare om man har egna barn och aktiva gjort val för sitt barns välbefinnande. Kanske flyttat till en mer barnanpassad bostad. Valt förskola med en speciell inriktning. Gått ner i arbetstid för att få med tid till barnet. Offrat något för att vinna något viktigare, större. Wada och Hamza offrar allt det har, men inte för att ge sin dotter Sama en trygg uppväxt. Tvärtom, de är beredda att förlora allt de har för att bo kvar i Aleppo. Beredda att offra varandra. Sig själva. Deras dotter Sama är inget undantag, många gånger måste hon varit i någon annans famn när bomberna föll, när hennes pappa tog emot sargade kroppar och hennes mamma höll i kameran. Vad de vinner är svårt att se. Jag vill förstå, försöker förstå men tänker ändå nästan från start att de är galna som stannar. Jag tror ingen av oss i västvärlden någonsin kan förstå varför någon väljer att stanna på en plats där bomberna faller varje dag. Där ytan de kan röra sig på sakta krymps ihop, för att efter bara ett halvår innebära att regimen befinner sig ett kvarter bort. Och just för att vi inte kan förstå, inte ens kan föreställa oss hur det är, är det så viktig att berätta.
Det finns bilder som stannar kvar; Den nakna flickan som flyr undan napalmbombningarna under Vietnamkriget. När det andra planet flyger in i WTC och röken redan stiger svart mot himlen från den första attacken. Den treåriga flyktingpojken Allan som, iförd röd t-shirt och jeans, ligger uppspolad på en turkisk strand. Efter att ha sett Till min dotter lägger jag till ännu en bild på meningslöst våld och mänskligt lidande; det livlösa barnet som hastigt förlöses med kejsarsnitt efter att mamman utsatts för en bombning i Aleppo. Som först milt klappas för att få igång andning. Sedan hängs upp och ned och skakas lätt. Jag håller andan, tittar på pojken som är vit av allt fosterfett och avsaknad av cirkulation. Minuterna går. Till slut smiskar läkaren barnet upprepande gånger i ett sista desperat försök att väcka honom till liv, slagen klatschar mot hans ännu fuktiga hud. Och plötsligt, miraklet sker och han skriker till, slår upp sina ögon för första gången och tittar rakt in i kameran.
Till min dotter är ärlig, vidrig, nödvändig doku, som lämnar ingen oberörd. Känsliga tittare varnas. Filmen får fem ögon av fem möjliga.
2020-03-26