Jag minns Rivierans guldgossar (Dirty Rotten Scoundrels) från 1988 som en rolig film. En sån där man skrattade högt till med sina tonårsvänner när småfifflaren Freddy Benson (Steve Martin) och storbedragaren Lawrence Jamieson (Michael Caine), försökte lura den stackars oskyldig och naiva kvinnan på 50 000 i en tävling om vem som skulle få stanna i den pittoreska franska staden på Rivieran, för att sedan själva bli grundlurade. En riktig klassisk slapstickskomedi som dyker upp lite då och då i Tv-tablån och som faktiskt fortfarande stundtals är lite rolig. När Hollywood nu väljer att göra en re-make är det Rebel Wilson som fyller Steve Martins skor i rollen som Penny och Anne Hathaway som är storsvindlaren Josephine Chesterfield.
The Hustle är oerhört nära sin föregångare: de två svindlarna möts på en lyxig tågresa på väg till Beaumont-sur-mèr, en fiktiv ort på franska Rivieran. Efter ett tag går Josephine med på att lära Penny allt hon kan för att de tillsammans ska kunna göra större svindlerier. När samarbetet fallerar slår de vad om att lura av den unga IT-miljonären Thomas Westerburg (Alex Sharp) på 500 000 i tävlingen om vem som ska få stanna i den lilla pittoreska staden. Steve Martins karaktär valde att använda sig av handikappet psykiskt förlamad för att vinna vadet. Rebel Wilsons Penny är istället psykiskt blind och som i båda filmerna kan endast den mycket dyra läkaren Schaffhausen bota. Större skillnader än så blir det inte.
Ett bra manus kan klara av tidens tand om det behandlas med respekt och får vissa uppgraderingar för att inte kännas mossigt. Förra årets A Star is Born är ett utmärkt exempel på detta. The Hustle är faktiskt, precis som A Star is Born, en re-make på en re-make. Det verkliga originalet från 1964 heter Bedtime Story (Herre på täppan) med Marlon Brando och David Niven i huvudrollerna. Tyvärr har det inte skett någon större modernisering av manuset inför den senaste filmen. Att byta kön på huvudrollerna räcker inte, det känns nästan ännu mer föråldrat då det taskiga kvinnoperspektivet blir än mer tydligt. Tempot är oerhört långsamt, precis som i alla gamla filmer, och historien går plågsamt trögt första halvan. Andra halvan är inte mycket bättre och jag tittar på klockan flera gånger trots att filmen bara är 93 minuter lång.
Där Steve Martin spelade sin roll med glimten i ögat och med viss finess är Rebel Wilson fast i sin oerhört tröttsamma och tjatiga rollfigur som den tjocka, burdusa och korkade kvinnan som hon haft i nästan alla sina filmer. Överskådespeleriet har hon gemensamt med Steve Martin, men det ingår i rollen. Kläderna är för små, vulgära och gör allt för att accentuera hennes kroppshydda. Jag önskar verkligen få se Rebel Wilson i en roll där tjock-mobbning och förnedring inte ingår i rollbeskrivningen. Ann Hathaways är i sin roll, precis som Michael Caine, sval och sofistikerad, oklanderligt vacker i sina kroppsnära outfits och byter med lätthet språk i varannan scen. Men hon ser smärtsamt lidande ut i ögonen, som om hon helst hade varit någon annanstans. En dålig film kan ändå inneburit att skådespelarna haft roligt på jobbet, men så var det tydligen inte under inspelningen av The Hustle.
Filmen räknas som en komedi men jag skrattar bara två gånger, varav den ena är när en person pratar danska, och det roliga är själva uttrycket som 98% av tittarna inte kommer att förstå eller uppfatta genom översättningen. Det är istället tramsigt, enfaldigt och som tittare känner jag mig fördummad. Det största bedrägeriet av dem alla är att inte ta sin publik på större allvar än så här.
The Hustle får ett öga av fem möjliga.
2019-05-17
