Något av det värsta som finns är när filmmakare skriver publiken på näsan genom att vara övertydliga. Nästan lika illa är det när det blir åt andra hållet – filmen innehåller så många hål att en spenderar mer tid att fundera på varför saker sker – än att njuta av filmen. Och det är det stora problemet med Sonja. En på ytan vacker film, om den norska skridskoprinsessan Sonja Heine som på 30-talet åkte till Hollywood och blev filmstjärna. I grunden en intressant berättelse om en stjärnas uppgång och fall, men som här inte lyckats väcka liv i personen den porträtterar.

Jag förstår inte Sonja. Jag förstår inte människorna runt henne. Jag förstår inte varför den ena händelsen i filmen följer den andra. Än värre är kanske att jag inte tycker om Sonja. Jag tycker faktiskt inte om en enda människa i filmen. Och det är ett jätteproblem.

Sonja är bortskämd, ytlig och självgod, och vi kommer henne inte nära. Ine Marie Wilmann gör ändå ett helt ok jobb, hon ler påklistrat när hon ska le påklistrat, hon gråter när hon ska gråta och hon är bitter när hon ska vara bitter. Men jag blir inte berörd.

När karaktärerna inte lyckas få mig dit dem vill, så ligger stråkar på och ska tvinga ner mig i ett känsloläge som jag inte alls är med på. Det blir inte bra. Det enda som räddar den här filmen från ett pladask på den hårda isen, är en vacker mise-en-scène och att det var roligt att se dokumentärt material på slutet.

Filmen får två filmögon av fem.
2019-05-17