The Hole in the Ground berättar den mörka sagan om Sarah O’Neill (Seana Kerslake) och hennes son, Chris (James Quinn Markey), som flyttar till ett isolerat hus på den idylliska, irländska landsbygden. Flykten är från en missbrukande partner, som plågat Sarah fysiskt och psykiskt och traumatiserat både henne och Chris. Sarah O’Neill vill nu börja ett nytt liv med sin son, man nystarten går inte helt som planerat.

I filmens inledning åker de två längs en avlägsen skogsväg, där de nästan kör på en gammal kvinna som står mitt på vägen. Av den spända musiken kan man anta, att kvinnan är ett dåligt omen och att värre saker kommer att hända. Sarah försöker vara en stark, ensamstående förälder för Chris, som från början är lite annorlunda och fantasifull. Kanske har han skadats av sin förra hemmiljö och tar tyvärr ibland ut det på sin mamma. Trots det, saknar Chris sin pappa. Sarah har lovat, att pappan ska komma senare, men för Sarahs del är flytten ett avslut av den relationen.

Chris finner ett enormt slukhål i skogen som fascinerar honom. När han försvinner dit vid ett tillfälle återkommer han förändrad och aggressiv mot Sarah, som misstänker att sonen kanske blivit någon annan eller något annat. Eller utspelar sig ett drama i hennes fantasi?

I filmen senare del blir händelserna alltmer bisarra och Sarahs och Chris tillvaro tar surrealistiska och metaforiska former med Chris besatthet. För att bryta den destruktiva händelsekedjan tar Sarah ett beslut som innebär att hon måste möta en allegorisk skräckupplevelse.

The Hole in the Ground är Lee Cronins regidebut i sin första långfilm, som hade premiär på 2019 års Sundance-festival och har sedan satt skräck i biopubliken världen över. Filmen bygger långsamt upp spänningen och musiken ackompanjerar händelserna i ett hotfullt crescendo.

Filmer med temat ”ond kraft, som tar över ett barn” har vi sett ett flertal av under åren som The Bad Seed (1956), The Omen (1976 och 2006) och Cronenbergs The Brood (1979) och på senare år Insidious (2010) och The Babadook (2014). Lee Cronins skapelse tillför egentligen inget i denna genre, men är effektiv i sin skräck och får oss att hoppa till i biofåtöljen. Rollernas karaktärsutveckling är underlig och man får ingen fattbar förklaring till vilka krafter som terroriserar dem och varför. Men det är ju, som sagt, en mörk saga.

Seána Kerslake som Sarah O’Neill och James Quinn Markey som Chris är i bild sgs hela tiden. Det gör ett ganska bra jobb, även om deras reaktioner segar till aktion, men så skapar man skräckfilm.

Lee Cronins och Stephen Shields manus erbjuder egentligen inga överraskningar. De flesta filmiska skräckmetoder finns med. Ljudvolymen har höjts lite för att reta vår hörsel. Vi slipper inte undran. Mångas scener i huset, där Sarah och Chris bor, ligger ofta i halvmörker, som är ett grepp att öka mystiken och deras utsatthet.

I sin genre är filmen varken bättre eller sämre än andra och våra skräckfantaster får sitt lystmäte, även om ”vi har sett det förut”. Men visst, vi blir rädda och väntar på någon slags upplösning, men det blir bara värre, tills…

Det blir tre filmögon av fem.
2019-05-06