När den dåliga nyheten, att farmodern Nai Nai (Shuzhen Zhao) har långt framskriden lungcancer, når de båda medelålders bröderna bestämmer sig alla för att återvända till Kina för att ta farväl. Detta måste dock ske utan att samtidigt berätta för henne att hon är döende, vilket är vanligt i Kina då släktingar och anhöriga vill bespara den drabbade extra lidande och oro. Därför görs hastiga planer på ett bröllop som täckmantel och äldsta sonen Haibin (Yongbo Jiang) kommer med hustrun från Japan. Med sig har de sonen Hao Hao (Han Chen) samt stackars japanska Aiko (Aoi Mizuhara) som tvingas ställa upp på giftermålet efter att endast varit ett par i några månader. Yngsta sonen Haiyan (Tzi Ma) återvänder med sin fru Jian (Diana Lin) från New York. Deras dotter Billi (Awkwafina) får inte följa med, eftersom hon anses för blödig och alla är rädda att bara hennes uppsyn ska avslöja för farmodern hur det ligger till. Men Billi kör sin kredit i botten och flyger till Kina för att få möjlighet att ta farväl av sin älskade farmor, något som hon inte fick när farfadern dog många år tidigare.
Väl i Kina är Nai Nai upprymd och lycklig över att familjen åter är samlad och konstaterar att det är 25 år sedan sist. Middagar äts, släktingar försöker övertyga dem om att Kina inte är en så dålig plats att bo på och bröllopsplanerna avancerar. Samtidigt försöker familjen göra sitt bästa för att undertrycka sorgen som ligger och tär på dem under ytan. Billi, som bott i USA sedan hon var sex år, ifrågasätter starkt den kinesiska traditionen och tycker att farmodern har rätt att få veta om sin sjukdom för att kunna erbjudas en möjlighet att ta farväl. Men familjen är obeveklig, all kommunikation från sjukhuset sker genom familjen så att farmodern ska slippa få veta faktumet och testresultaten förfalskas för att lindra hennes oro. Inte ens när läkaren möte henne vid undersökningen berättar han hur det ligger till. Allt enligt det kinesiska talesättet att när människor får cancer så dör de, men det är inte cancern som dödar dem, utan rädslan.
Manuset bygger på en verklig lögn, författaren och regissören Lulu Wangs familj dolde för deras farmoder att hon hade cancer. Inspelningen är gjord på platser runt staden Changchun där flera av Wangs släktingar bor. Wang har dessutom castat sin egen gammelfaster Hong Lu till att spela Nai Nais yngre syster, Little Nai Nai. The Farewell premiärvisades på Sundancefestivalen i januari i år och mottogs med fina recensioner. Under de första veckorna The Farewell gick på biograferna hade den fler besök än någon annan film i år. Filmen har redan vunnit flera priser och är nominerade till många fler, bl a till två Golden Globes. Ryktet går att den även ligger bra till inför Oscarsnomineringarna.
Det är en charmig och finstämd historia som berättas om kulturkrockar, betydelsen av en familj, vänskap över generationerna, saknad och sorg. Dialogen mellan föräldragenerationen och de unga vuxna är autentisk och trovärdig. Frustrationen som Billi känner över att farmodern lever i en lögn kan nog de flesta i västvärlden relatera till. Samtidigt finns det något ömsint och vårdande i att skona Nai Nai från sanningen som får mig att tänka efter en andra gång. Scenerna mellan Zhao och Awkwafina är rörande och samtidigt förtjusande. Dock hade jag önskat ett lite större register i Awkwafinas känslouttryck, hennes trumpna uppsyn är tämligen lika rakt igenom hela filmen. I trailers och i media har filmen framställts delvis som en komedi, men de komiska inslagen är lågmälda och nyanserade och förstärker mestadels känslan av hjälplöshet och smärta på ett subtilt sätt men håller även filmen på rätt sida om det sentimentala. Att gå till biografen och se The Farewell och hoppas på en skrattkavalkad är att ha helt fel förväntningar.
Därmed inte sagt att den inte är underhållande eller att behållningen är sämre för det. Tvärt om, The Farewell är mycket sevärd och får välförtjänta fyra filmögon av fem möjliga.
2019-12-18
