Ki-taek Kim(Kang-ho Song) bor i en halvkällare, dvs det finns ett litet fönster högst under taket men större delen av ytan ligger under marknivå. Där bor även hans familj, frun Chung-sook (Hye-jin Jang), sonen Ki-woo (Woo-sik Choi) och dottern Ki-jung (So-dam Park). De lever för dagen, är lite lata och omotiverade opportunister men framförallt är de fattiga, så fattiga att det till och med finns i deras kroppsodör. Wi-Fi snyltar de från grannen och när de ska vika pizzakartonger mot betalning är en fjärdedel felvikna, men det bekommer dem inte så mycket.
En kväll kommer Ki-woos vän Min (Seo-joon Park) på besök och har med sig en trädgårdssten som present till familjen, en sten som sägs bringa lycka och rikedom till dess ägare. Min går på college och ska studera ett år utomlands och frågar om Ki-woo inte vill ta över hans extraarbete som engelskalärare åt den rika familjen Parks tonårsdotter. Med sin systers hjälp förfalskar Ki-woo ett intyg på att han går på college, men som han själv ser det är det inte mer än en halv lögn eftersom han ämnar studera vidare väldigt snart. Familjen Park, med den uttråkade hemmafrun Yeon-kyo (Yeo-jeong Jo), företagsledaren Dong-ik (Sun-kyun Lee), dottern och familjens energiknippe, sonen Da-song (Hyun-jun Jung), bor i en fantastisk villa som ritats av en berömd arkitekt som bodde där tidigare.
När familjen Park köpte huset tog de även över hushållerskan, som fortfarande jobbar flitigt och trofast i villan. Ki-woo får jobbet och dottern fattar tycke för honom från första lektion. När mamman beklagar sig över hur svårt det är att hitta en välutbildade bildlärare åt sonen, som hon anser har en stor talang, fabulerar Ki-woo ihop en historia om en klasskompis kusin Jessica som har utbildat sig i USA och nu flyttat tillbaka. Plötsligt har även systern Ki-jung en anställning hos familjen Park. Sakta, subtilt och smart byts tjänstefolket ut så att hela familjen Kim tillslut lever likt en parasit på familjen Parker. Kan det vara trädgårdsstenen som verkligen bringat dem lyckan? Eller vilar det kanske en förbannelse över stenen? Men handlingen slutar inte där. Och när du tror att du sett allt börjar det om igen.
Det är med skyhöga förväntningar som jag träder in i biomörkret, och av antalet deltagare på pressvisningen att döma är jag inte ensam med att vara nyfiken på Bong Joon Hos senaste film. Att den vann guldpalmen i Cannes tidigare i år och varit lite av en snackis hela hösten bidrar naturligtvis, men även tidigare filmer så som Okja (2017) och Snowpiercer (2013) som varit mycket olika till karaktären och ganska udda filmer som ändå tilltalat den stora massan, gör sitt till.
Parasit är en fulländad film i alla avseende. Den är vansinnigt rolig med smart manus, rappa dialoger och träffsäkra one-liners. Handlingen är överraskande i sina vändningar och det är omöjligt att förutspå vart filmen tar vägen i nästa scen. Ändå får jag aldrig känslan av att den blir för mycket eller konstlad, varje ny riktning känns fullkomligt logisk. Genom familjen Kims olika roller hos familjen Park lär publiken känna karaktärerna var och en för sig men förvånas ständigt då de uppför sig oberäkneligt och irrationellt. De olika karaktärerna är komplexa och intressanta till sin natur, ingen av dem är rakt igenom sympatisk eller ond, men alla verkar vara förmögna att göra fruktansvärda saker. I kontrast står Parks yngste son som är filterlös och uppmärksam, men hans åsikter tar ingen hänsyn till.
Filmen är laddad, bitvis otäck och rå och får mig att sitta som på nålar. Scenografin och miljöerna är så snygga, fotot och klippningen lika så. De dryga två timmarna går fort, och ändå har jag känslan av att jag sett mer än bara en film. Snarare som jag sett åtta avsnitt på raken av en otroligt välskriven serie. Ändå önskar jag att den aldrig tog slut. Jag vill ha mer. Jag vill veta hur det går sen. Jag vill vara kvar i huvudet på regissören Bong Joon Ho och i hans galna, härliga värld.
Parasit får självklara fem ögon av fem möjliga.
2019-12-19
