Betty McLeish (Helen Mirren) är en välbehållen änka som söker vänskap på nätet. Hon har det gott ställt, är pensionerad och har ett fint förhållande med sitt barnbarn Stephen (Russel Tovey) som forskar i historia. Roy Courtnay (Sir Ian McKellen) är en charmerande änkeman som även han söker nya bekantskaper på nätet. Betty och Roy får kontakt och går på en date som faller väl ut. Åtminstone är det så det verkar. Men Roy är han inte den han utger sig för att vara. I själva verket är han en notorisk svindlare som med sin partner Vincent (Jim Carter) livnär sig på att blåsa folk på pengar både till höger och vänster. Stora pengar.
På date nummer två börjar Roys knä att krångla och när Betty får veta att han bor i ett hus utan hiss erbjuder hon honom att flytta in hos henne tills han mår bättre. Stephen protesterar högljutt och ifrågasätter Roys motiv. Han är, med all rätt, rädd för att Betty blir utnyttjad. Sakta drar Roy med sin charm Betty allt längre in i sitt nät och det dröjer inte länge innan pengar kommer på tal. Vincent dyker upp och erbjuder en idiotsäker placering som blir mer fördelaktig om de slår ihop summorna på ett gemensamt konto.
Det här skulle kunna varit så bra, två omtyckta och rutinerad skådespelare med ett känsloregister utöver det vanliga. McKellens fårade ansiktsdrag går från älskvärd till ondskefull på en millisekund. Mirren är charmerande stilig och perfekt i rollen som den behärskade Betty. Ändå är det något i filmens stringens som saknas. Stundtals blir det Rivierans Guldgossar när McKellens överdrivet stapplar fram på kryckor. Carters hummande och ögonbrynsvispande, som tyvärr är alltför hårt förknippat med hans roll som Mr. Carson i Downton Abbey, gör att jag undrar om det kanske är mer en komedi än en thriller. Betty är alldeles för naiv och blåögd för att vara en rutinerad och välutbildad kvinna, vilket gör att det är uppenbart att även hon har en annan agenda, något som för övrigt även borde vara påfallande för en lurendrejare som Roy.
Filmen skulle må bra av ett högre tempo, alternativt tajtas till. Att en bedragare själv blir bedragen borde ge upphov till åtminstone en pulshöjning. Nu är handlingen stundtals ganska seg. Samtidigt är historien inte tillräckligt välgrundad och när väl alla kort kastas upp på bordet blir upplösningen förutsägbar, långsökt och tyvärr inte särskilt spännande.
The Good Liar bygger på boken med samma namn som kom ut 2015, skriven av Nicholas Searle. Den fick flera fina recensioner och året där på blev den nominerad i kategorin bästa översatta deckarroman av Svenska Deckarakademin. I boken följer vi flera perspektiv än i filmen, vilket gör den avsevärt mycket mer mångbottnad och komplex. Roy är en betydligt mer beräknande och en allt igenom otrevlig typ med rutten kvinnosyn. Av hans charmiga, lite lättsamma manér i filmen finns det inte mycket av. Läsaren är även medvetna från starten att Betty har en plan, om än inte vilken, vilket bidrar till framåtrörelsen.
Bokens handling är överlag mycket mer mörk och bygger upp den annalkande slutkonfrontationen på ett bättre och mer subtilt sätt. Tyvärr anser jag att boken har allt för många sidospår och utsvävningar som gjorde att även den kändes långsam. Dessa har städats bort i filmen till priset att trovärdigheten blir lägre. Addera allt för grova penseldrag och jag får dessutom svårt att bli engagerad. Skådespelarnas insatser kompenserar dock upp det inte helt genomarbetade manuset och The Good Liar får tre ögon av fem möjliga.
2019-12-17
