För några år sen var jag på ett surfläger i Costa Rica. På kvällen, efter att ha kämpat ute i vågorna, samlades vi för att se på film. Och det som visades var bilder på folk som surfade och en pålagd musikmatta. Har du någonsin sett en surffilm? Du vet en sådär film som är tjusig att se på, men som ärligt talat är ganska tråkig, eftersom den inte berättar en historia utan det tekniskt visuella är prioriterat över innehållet.

Åt det hållet är Take Every Wave: The Life of Laird Hamilton, en dokumentär som ”Big wave”-surfaren Laird Hamilton. Är du inte invigd, finns det risk att du spenderar de första 1,5 timmarna av filmen med att undra varför i hela friden du tittar på den. Den innehåller visserligen feta vågor och modiga män, men det saknas en tydlig hook. En tydlig anledning till att berätta historien som vi tittar på. Och har du ingen koll på vem filmens huvudperson Laird är, blir det efter ett tag väldigt lamt. Trots att Laird är en imponerande person, som trotsat havet sen han var ung, och som säkert förtjänar en dokumentär. Men för att göra ett två timmars långt personporträtt om en levande person, som gemene man inte vet vem det är, då måste filmens skapare vara mer påhittig än det här. För det här är en konventionell dokumentär som regissören Rory Kennedy ger oss. Vi får reda på Lairds historia från barndom till idag, genom arkivbilder och intervjuer, med både honom och hans nära och kära, och that’s it.

Visserligen är det vackra och imponerande surfbilder och visst kan en lära sig något om surf. Men rent hantverksmässigt är det som sagt en medioker dokumentär utan innovation eller överraskningar. Vet du däremot på förhand vem Laird är, då kan den här filmen vara något för dig.

Betyg två filmögon av fem.
2018-05-07