Sam (Colin Firth) och Tusker (Stanley Tucci) är ett medelålders par som är ute på en road tripp på den engelska landsbygden. De har levt ihop i många år, är trygga tillsammans och har båda kreativa yrken. Tusker är författare och skriver på ännu en roman, Sam är musiker. Det är Sam som kör den åldrade husbilen och Tusker envisas med att navigera med hjälp av en kartbok, trots inköpet av en navigator. De gnabbas och tjafsar om banaliteter för att undvika en förödande tystnad eller att, ännu värre, prata om det som de båda ständigt tänker på: Tuskers demensdiagnos sedan två år och hur framtiden ska bli. Sam gråter i smyg på toaletten. Tusker tiger och kramar sitt skrivskrin, i vilket han förvarar sitt ofärdiga manus. Resan tar dem tillbaka till platser de har fina minnen från och till Sams syster Lilly (Pippa Haywood) som bor i barndomshemmet med man och barn. Dit har Tusker bjudit in alla vänner till en överraskningsfest. Samtidigt som festen är en hjärtlig och härlig tillställning blir den också början på slutet.
Författaren och regissören Harry Macqueen fick sitt genombrott med debutfilmen Hinterland 2014. Tidigare har han spelat i långköraren EastEnders och vunnit pris för sin roll i filmen Provenance 2017. Att fått både Firth och Tucci i huvudrollerna i sin nästa långfilm måste ses som ett stort kliv upp i karriären och det ska bli spännande att följa Macqueens utveckling framöver. Demens är en fruktansvärd sjukdom på alla sätt, både för den drabbade och för de närstående. Det finns en anledning till att det kallas för ”de anhörigas sjukdom” och är tydligt att regissören upplevt sjukdomen på nära håll. Små detaljer som att exempelvis Tusker aldrig äter upp sin mat, skapar trovärdighet utan att vara allt för undervisande, för filmen är så mycket mer än en film om demens. Den gör inte heller anspråk på att vara ännu en Carpe Diem-film. Supernova bara är, och det är omöjligt att inte påverkas av dess innehåll.
Tucci har nog aldrig varit bättre, hans sammanpressade läppar säger allt hans karaktär inte vågar formulera med ord. Rädslan över att tappa kontrollen, att gradvis försämras och vara medveten om det. Paniken över att sakta bli någon annan. Pressen på Sam, som står hjälplös bredvid men samtidigt vägrar att ge upp, är outhärdlig för Tusker. Även Firth är fantastisk i rollen som den varma och omhändertagande Sam, som blir ifrågasatt för sin vårdande roll och delvis bortstött av Tusker, som han hyser så mycket kärlek till. Tusker vill bli ihågkommen som han var före sin sjukdom, Sam vill spendera varenda minut de har kvar tillsammans, oavsett vad det innebär. Ingen av dem kan egentligen få igenom sin vilja utan att såra den andre. Kemin mellan Tucci och Firth är magisk och deras dialog är i princip hela filmen. Att regissören valt ett samkönat par är helt sekundärt, här finns inga sensationslystna scener eller smaskiga detaljer, utan bara kärlek, vänskap och respekt som vilket annat par som helst. Äntligen, tänker jag, efter att ha sett en rad filmer (exempelvis Ammonite) där homosexualitet tillsatts likt en exotisk krydda.
Supernova är lågmäld, vacker, charmig och rolig. Samtidigt starkt berörande och fruktansvärt sorglig utan att bli överdrivet sentimental, om man bortser från slutscenen som för min del kunde varit avsevärt kortare, och eventuellt inte funnits med alls. De dryga nittio minuterna växer och jag kommer på mig att tänka på filmen flera dagar efter att jag sett den, mycket för de båda stjärnornas fantastiska skådespeleri.
Supernova får fyra starka ögon av fem möjliga.
2021-09-03
