Nicolas Cage spelar den ensamstående, stillsamme Robin Feld som bor i en lite stuga i vildmarken i Oregon. Hans enda sällskap och försörjning är en tryffelsökande gris. Tryffeln säljer han till lyxhandlaren Amir (Alex Wolff) som i sin tur säljer vidare till restaurangägare i staden, vilket ogillas av hans far Darius (Adam Arkin). Robin attackeras en natt av okända angripare som misshandlar honom och stjäl hans älskade gris. Han får veta, att inkräktarna var narkomaner som sålt grisen vidare till någon i Portland. Amir kör Robin till staden och de hamnar i den kriminella undre världen hos Edgar (Darius Pierce), där Robin överraskar som en passiv (?) slagskämpe, vilket förvånar Amir. Robin och Amir åker till Darius, Amirs far, en restaurangpamp i en stor villa, där de först blir utslängda, men vägrar gå. Robin får veta vad som hände hans älskade gris
Pig är Michael Sarnoskis långfilmsdebut och tillsammans med medförfattaren Vanessa Block har de skapat ett säreget, utmärkt drama, som är mindre actionfyllt utan mera kontemplativt än man kanske förväntar sig med Cage i huvudrollen. Hans tidigare actionroller får här stå tillbaka för gestaltning av en märklig, komplex, sorgsen man som helst vill leva som en enstöring. Den rollen gör Cage med den äran i sitt känsliga spel i rollens stora integritet.
Nicolas Cage vann Oscar som bäste skådespelare i dramat Leaving Las Vegas (Farväl Las Vegas) från 1995 och har flitigt visat sin bredd som aktör i över 100 roller i komedier som Arizona Junior 1987, The Family Man (En andra chans) från 2000, Moonstruck (Mångalen) från 1987 till känslomässiga dramer som Adaption till action-thrillers som Con Air 1997, Drive Angry 2011 och skräckfilmer som Vampire’s Kiss 1988, The Wicker Man 2006 och Mandy 2018.
Sarnoski bygger upp filmen som ett hämnddrama, men någon action-thriller blir det inte. Pig är mycket spännande med överraskningar och Robins gåtfulla, fåordiga väsen. Cage bär filmen med sin karisma och rollens mystik. Man förväntar sig en explosiv upplösning, men det blir ett crescendo utan våldsamma utspel med Robins smärta vänd inåt i stället för utåt.
Robin har förflutet som en framgångsrik kock, men vände branschen ryggen efter en stor, personlig förlust. Sarnoski och Vanessa Blocks karaktärsstudie och Cages imponerande gestaltning av den mystiske Robin med sin tysta vrede, gör filmen till en minnesvärd och fängslande upplevelse.
Samtidigt kommer The Truffle Hunters (Tryffeljägarna från Piemonte) 2020, en dokumentär om svampgrävande hundar i norra Italiens skogar. Filmerna är helt annorlunda, men båda skildrar snåriga, jordnära skogsmiljöer där den intensiva, jaktinstinkten på tryffel driver på. Men i berättandet bryts dokun tvärt mot Cages helt annorlunda perspektiv och relation till tryffelsökande djur. Robin säger, att ”träden visar mig var skatterna finns”, så egentligen är hans relation till grisen mera personlig som en älskad vän, långt mera än bara ett tryffelsvin. Därför blir saknaden så smärtsamt stor. Här bekräftas ännu en gång, att katarsis inte kommer från smoking guns utan förmågan att bryta ner sin motståndare med sin begåvning och starka karisma som avmaskerar fienden och blottar deras inbillade, yttre person. Intressant nog, konfronterar Robin den person som är ansvarig för stölden av grisen med att tillaga en måltid för honom av högsta rang. Det är storheten med Robin, att han navigerar sin värld inte genom våld utan att besegra dem med deras egna påklistrade egon.
En stark fyra för Cages lysande rollkaraktär i Sarnoskis täta, annorlunda välgjorda drama.
2021-09-10
