Första repliken i dokun läser Lena Nyman: ”Till min dotter, om jag hade någon”, som kan anspela på Anna-Maria Lenngrens dikt: ”Till min kära dotter, om jag hade någon”, från 1798, en förhoppningsvis ironisk beskrivning av Lenngren hur en dåtida kvinna skulle vara. Inget i den stämde in på Lena Nyman, som tur var. Lena var ett naturbarn, omedelbar, barnslig, lekfull, men smart, medveten, intellektuell tjej i uppror. Det är också slutordet i dokun, uppror.
Filmen är ett fantastiskt fint porträtt av en av våra största, nutida skådespelare som filmregissören Isabel Anderson skapat. Allt finns med. Lenas barndom, föräldrar, ganska omfattande kärleksliv, stjärnkarriären med Vilgot Sjöman i flera filmer, där kanske ”491” från 1964 och ”Jag är nyfiken gul och blå” från 1967 och 1968 blev mest uppmärksammade och även världsberömda. Men hon debuterade redan som 11-åring i den barnförbjudna thrillern ”Farligt löfte” från 1955. Mamma Marigt förstod tidigt, att Lena behövde spela teater och anmälde henne till en barnteaterkurs. Och på den vägen blev det, som man säger. När Lena antogs till Dramatens elevskola 1964 var hon redan en kändis genom filmroller och även småroller på Dramaten. Lena hade en stor arbetsiver, var total i sin inlevelse i alla roller och mådde egentligen som bäst när hon fick jobba.
Dokun bygger till stor del på Lenas egna dagboksanteckningar och filmen blir därför en inkännande och verklig skildring av henne. Det som sårade Lena mest var inte bedömningarna av hennes hårda arbete, utan hur några herrar kritiker recenserade hennes kropp i Nyfiken-gul-blå-filmerna, ”tjock och dum”. Det sårade 20-åringen djupt och ledde till att hon hetsbantade, tog amfetamin och Nembutal för att vara pigg och kunna sova. Dessutom blev Lena beroende av alkohol, som frestade på hennes unga, vackra kropp. Men kreativiteten var det ingen hejd på, trots skandalerna runt omkring henne.
Lena blev förälskad i en man i Djursholm, som såg ut som reklam för Marlboro, säger Lena förtjust. Hon försöker bli hemmafru i borgerlig miljö, men står inte ut i den rollen, som tur är. Hennes stora kärlek blev i stället timmerflottaren Janne när hon var på semester i Jämtland med en kollega. Hon försökte skapa ett liv med honom i Stockholm, men båda förstod att han inte passade in, men dom höll kontakten. Bland filmens slutscener finns ett porträtt av Janne, nu gammal och halt, boende i sin stuga i Jämtland. En fin man som log varmt när Lena kom på tal.
Lena var tidigt politiskt engagerad, inte bara som orädd intervjuare i Nyfiken-gud-blå-filmerna, utan tidigt i jämlikhetsfrågor, rättvisa och om klassamhället. Om hennes rollkaraktärer saknade gränser i form och uttryck, så behöll hon sin varma människosyn och sin ganska radikala samhällsidé. Hon arbetade med dåtidens främsta film- och teaterregissörer som Ingmar Bergman, Alf Sjöberg, Bo Widerberg, Vilgot Sjöman och även med Kristina Lugn på dennes Teater Brunnsgatan Fyra. Och som storartad komedienn i flera av Hasse & Tages flera och filmer. Lena Nyman har även gjort skivinspelningar med trubaduren Rune Andersson, som hon var gift med en kort tid, och tolkat svenska poeter som Karin Boye, tonsatta av Berndt Egerbladh samt sjungit in barnvisor.
Vi får allt av och om Lena Nyman och lite till i filmen. Vi lär känna henne intill nerven, vilket vi tror i alla fall. Även om hennes självmordsförsök, när tabletter, alkohol och yttre krav blev för mycket. Hennes privatliv blev också hennes offentliga arbetskarriär och hon skämdes aldrig, vågade allt och behöll upproret hela livet. Tack för det Lena. Det har inspirerat många av oss. En folkkär, avhållen person och geniförklarad aktris.
Isabel Andersson, född 1990, filmdebuterar med dokun om Lena Nyman, men har bakgrund inom dokumentärfilm och journalistik och researcher på filmen Bergman – ett år, ett liv. Isabel har också gett ut Lena Nymans dagböcker i bokform på förlaget Ellerströms, ”Lena Nyman, Dagböcker och brev 1962-1974”.
Fem filmögon av fem för ett underbar, intim film om en storartad skådespelare och konstnär.
2021-09-13
