Italienare Carlo Collodi skrev boken om Pinocchios äventyr 1881, och vilka märkliga äventyr denna figur får uppleva. Snidad ur ett stycke trä, av den fattige snickaren Geppetto (Roberto Benigni), kommer han till liv i en värld fylld av magi, svek, lögner och märkliga händelser. Under de dryga två timmarna vi får följa Pinocchios (Frederico Ielapi) liv hinner han bli lurad gång på gång, uppläxad av en syrsa, kidnappad av en dockteater, hängd, räddad av en fe, förvandlad till åsna, dränkt, svald av en haj och mycket, mycket mer. Benigni är sig lik; yvig, charmig, känslosam och pladdrig. Hans lycka över att över en natt blivit far till ett halvvuxet barn får sina törnar när Pinocchio är otrevlig, bortskämd, vägrar att gå till skolan och rymmer. Men kärleken är stark och den utarmade och till åren kommen fadern slutar aldrig att leta efter sin son. Ielapi har en karismatisk och gullig röst som passar träfiguren perfekt. Emellertid är dialogen stundtals alltför jämntjock i sitt upphetsade italienska tonläge. Kuriosa är att Benigni själv spelat och regisserat Pinocchio för snart 20 år sedan, en film som inte togs speciellt väl emot av publiken.
Själva Pinocchios gestalt är oerhört bra gjord, ganska snabbt slutar man tänka på honom som animerad och ser Pinocchio som en verklig människa. Snygga är även de många ljudeffekterna, speciellt av klonkande trä när Pinocchio och andra marionetter rör på sig. Värre är några av de olika figurerna som huvudpersonen möter: Syrsan ser ut som en obehaglig förvuxen bebis, fens kusk som något taget ur kalkonrullen Cats (2019) och tonfisken är också besynnerlig med allt för mänskliga drag. Vissa scener är som en filmatisering av en barnteaterföreställning, där skådespelarna bär masker och kostymer, medan andra känns mer verkliga och trovärdighet. Vackert blir det med de många inslagen av den italienska landsbygden.
Om man söker på Pinocchio på IMDB tar listan över olika filmatiseringarna aldrig ta slut. Den mest kända är Walt Disneys produktion från 1940, där Benjamin Syrsa sjunger klassiska When you wish upon a star och som hela Sverige lyssnat på varje jul sedan 1960. Regissören Matteo Garrones (Gomorrah 2008, Tale of Tales 2015) version av den surrealistiska berättelsen är betydligt mörkare, allvarligare och mindre tillrättalagd än sin tecknade föregångare och anses ligga nära Collodis ursprungstext. Visst finns det ett värde att berätta en historia som inte är allt för glättig eller friserad, men det svajar lite för mycket mellan fantasi och verklighet och målgruppen är alltför otydlig. För små barn anser jag att den är alltför grym och som jag förstått kommer filmen enbart med italienskt tal. Även för äldre barn kan den säkert uppfattas som otäck men framför allt har de ingen relation till den ikoniska träfiguren.
Men berättelsen är magisk och händelserik nog att fånga deras intresse, även om tempot ibland är lite lågt. Filmen hade dock tjänat på att ha fler humoristiska inslag, framför allt för att förstärka sensmoralen att om man bara är snäll och går i skolan så löser sig det mesta. Troligen är det den vuxna publiken, specifikt de som älskar typ Alice i Underlandet-filmer, som kommer tilltalas av filmen, dels för Benignis roll, dels för att Pinocchio är något som vi är uppvuxna med. Men för oss blir filmatiseringen allt för mycket en barnfilm för att den riktigt ska gripa tag i sin tittare. Dessutom kommer den svenska premiären långt mycket senare än tidigare planerat, så filmens hajp har totalt blåst över.
En regnig söndag i september kan det vara mysigt att krypa in i biomörkret på en matiné och då är Pinocchio ett helt okej val. Om du har planer att introducera dina barn eller barnbarn för Pinocchios äventyr och missar detta tillfälle, kommer det snart en ny chans med Guillermo del Toros produktion för Netflix som är planerad att släppas 2021/22. Listan på Pinocchio-filmer fortsätter alltså att växa.
Garrones version får tre ögon av fem möjliga.
2021-08-27
