Kristin (Vivian Olafsdottir) är en ung, skarptänkt jurist med vass tunga som jobbar i Reykjavik. Från sin yngre och betydligt mindre karriärsmedvetne bror Elias (Atli Oskar Fjalarsson) får hon en film skickad till mobilen. Bilderna visar hur han hittat ett störtat plan som, på grund av klimatförändringarna, först nu smält fram ur Islands största glaciär. Nazistsymbolen på vingen vittnar om att haveriet skedde för över 70 år sedan. Men i planet fullt av döda tyskar finns även en person iförd amerikansk uniform. Kristin försöker kontakta sin bror utan framgång och kort där efter knackar det på dörren och en okänd man försöker döda henne. Nu börjar en intensiv jakt på att dels hålla sig gömd, dels försöka förstå vad det är hon har hamnat i och hur hon ska få tillbaka sin tillfångatagna bror. Till sin hjälp har hon bland annat den engelska historieforskaren och tillika hennes fd pojkvän Steve (Jack Fox). Men hack i häl finns ett slipat amerikanskt team med ledaren av William Carr (Iain Glen) i spetsen som inte drar sig för att döda för att få tag i planets värdefulla last.
Operation Napoleon bygger på den bästsäljande romanen med samma namn, skriven av Arnaldur Indridason och som kom ut 1999. Alla ingredienser finns att tillgå; Ett störtat nazistplan, en hemlig skatt, ett gäng missanpassade men sköna individer som beslutar sig för att samarbeta, komplicerade familjeband, ett på-och-av förhållande och korrupta CIA personer. Lägg till en mördare som använder sig av blyertspennor, ett högt tempo samt storslagen isländsk natur och det borde kunna vara så bra. Men tyvärr, det krävs mycket mer än bara rätt ingredienser för att göra en film och högst troligen kommer de som läst boken blir rejält missnöjda.
Handlingen är på samma gång långsökt och tillrättalagd, många gånger funderar jag dessutom över logiken som tar personerna från plats A till B. Dialogen är löjeväckande platt och tramsig och mördarens långa monolog om hundar och rävar som ska vara lite uppläxande otäck är urtrist och tämligen poänglös. Kemin mellan Kristin och Steve är lika het som om de vore kusiner, det hade inte skadat om de åtminstone fick hålla hand en enda gång under de nästan två timmarna för att man ska tro på att det verkligen finns en gnista.
På plussidan finns dock ett högt tempo och att ingen drar sig för att skjuta eller döda. Det är pang på och stundtals ganska oväntat, även om allt på det stora hela är tämligen förutsägbart. Mest besviken är jag över att filmen saknar en stor portion charm och humor, något som faktiskt skulle kunnat få mig att se mellan fingrarna för de uppenbara bristerna.
Det hjälper inte heller att filmen saknar slut utan enbart indikerar en fortsättning. I vanliga fall älskar jag en rejäl cliff hanger, men i detta fall känns det mer som ”inte det också”. Kanske fanns det inte tillräckligt med innehåll för regissören Oskar Thor Axelsson att knyta ihop säcken med. Sannolikheten för en uppföljare bör vara lika med noll, men vem vet? Jag kommer dock inte att se den, så mystisk och lockande känns inte den hemliga skatten.
Operation Napoleon får två ögon av fem möjliga.
