”Ingeborg Bachmann – Resa genom öknen” är regisserad av den prisbelönta filmgiganten Margarethe von Trotta, som har storverk som ”Katharina Blums förlorade heder”, ”Hanna Arendt” och ”Searching for Ingmar Bergman” på sin digra meritlista. Till skillnad från vad man kan förvänta sig, handlar filmen inte så mycket om Bachmanns resa genom öknen, utan snarare om hennes väg fram till resan.
Vid filmens inledning är den tyska lyrikern och nationalikonen Bachmann lika framgångsrik och självsäker som hon är älskad och beundrad av alla. Hon träffar – och faller för – den schweiziske dramatikern Max Frisch (som bl.a. skrev manus till ”Resenären” med Sam Shepard och Julie Delpy). Deras komplicerade relation skakar henne i hennes grundvalar. Den konservative Frisch, som älskar sitt prydliga, ordentliga Schweiz, är verkligen ingen bra matchning för den passionerade, frihetstörstande poeten Bachmann. Hon ser ut att kvävas i det andefattiga Zürich och söker sig efter hand söderöver: till Rom, där hon har sin andliga hemstad – och sin dagliga espresso.
Bachmann är utsökt gestaltad av Vicky Krieps (känd från ”Korsett”, ”Bergman Island” samt nyfilmatiseringen av tv-serien ”Das Boot”). Hon kompletteras här med ett trovärdigt agerande av Ronald Zehrfeld (känd från bl.a. tv-serien ”Weissensee” och filmen ”Barbara”) som Max Frisch.
Resan till öknen blir hennes försök att rädda sig från ett ändlöst fall. Krieps har beskrivit sitt arbete med rolltolkningen som så rått och sårbart att hon ofta fick sätta sig ned eftersom hon blev alldeles svimfärdig av gestaltningen.
Denna långfilm är regissörens första sedan dokumentären om Ingmar Bergman. De båda kulturpersonligheterna har flera gemensamma nämnare: utöver den stora talangen – och att de bär samma initialer – delar de en djup känslighet, en intellektuell skärpa, en självklarhet i att behärska flera språk, och en förmåga att vid behov bryta upp och anpassa sig till olika länder och miljöer. De är två stora egon med var sitt bekräftelsebehov så stort att de tar upp allt syre i rummet och blir hopplösa för andra stora konstnärer att samexistera med.
Om inte den här filmen vinner priser för sina utsökta kostymer, vet jag inte vilken film som kan göra det. Det är ett sant nöje att njuta av Uli Simons många kreationer, den ena mer imponerande än den andra. Att luxemburgskan Krieps behärskar tyska och franska sömlöst var ingen nyhet, men att hon dessutom tycks kunna uttrycka sig obehindrat även på italienska imponerar stort. Även filmfotografen Martin Gschlacht utmärker sig: han bjuder inte bara på vackra tagningar i ökenlandskap, utan man ser även återkommande teman som användning av speglar och reflektioner i fönster för att man ska uppleva filmens verklighet i 360°. Upplevelsen av filmen dras dock ned en aning av påfallande många omotiverade hopp i tiden fram och tillbaka, utan att åskådaren vägleds av var och när de olika scenerna utspelas. Historien hade utan tvivel vunnit på att berättas linjärt, där Bachmann och Frischs rollfigurer hade kunnat följas och utvecklas på ett mer förståeligt sätt. Betyget höjs dock av det starka skådespeleriet parat med njutbar estetik i de varierande miljöerna.
Jag ger ”Ingeborg Bachmann – Resa genom öknen” tre starka filmögon av fem.
