Recension: Sound of Freedom

Sound of Freedom
Omskakande drama om en beslutsam mans kärlek till barn i nöd
Originaltitel: Sound of Freedom
Regi: Alejandro Monteverde
Manus: Alejandro Gomez Monteverde, Rod Barr
Genre: Action, Drama
Speltid: 2 tim 15 min
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk biopremiär: 3 november 2023

Sound of Freedom – omskakande drama om en beslutsam mans kärlek till barn i nöd

Alejandro Monteverdes indiefilm ”Sound of Freedom” kom ut på marknaden genom crowdfunding. Den har spridits på ett ovanligt sätt: framför allt genom gerillamarknadsföring. Handlingen är löst baserad på verkliga händelser: Tim Ballard, som arbetar med utredningar på Department of Homeland Security (det amerikanska säkerhetsdepartementet) blir djupt frustrerad över bristen på gränsöverskridande samarbete mot sextrafficking av barn. Han säger upp sig från sitt arbete och tar resolut saker och ting i egna händer. Ballard sätter beslutsamt i gång med att spåra upp kidnappade barn utanför USA:s gränser, för att kunna ta dem tillbaka till deras hemland och återförena dem med deras familjer.

Den första tredjedelen av filmen beskriver hur pedofilnätverken kommer åt barnen. Den visar också på ett inkännande sätt barnens situation. Känsliga personer bör akta sig: här ingår respektfullt filmade övergreppsscener, som upprör och engagerar åskådaren, utan att för den sakens skull bli explicita. De subtila antydningar som ges räcker gott och väl för att man ska förstå vad som egentligen händer. 

Skådespeleriet är genomgående imponerande. Jag kan inte påminna mig om någon film jag har sett som innehåller så här starkt, övertygande agerande av små barn. Lucás Ávila, som spelar den lille pojken Miguel, var 5–6 år då han spelade in filmen. Såväl han, som Cristal Aparicio som spelar hans storasyster Rocío, känns häpnadsväckande genuina och övertygande i sina ageranden. Även manuset är välskrivet och genomarbetat, med skickligt utmejslade repliker som dröjer sig kvar i minnet.

Filmens ram sätts av Rocíos sjungande och trummande, som ger uttryck för hur hon mår och hennes inkapslade känslor. Jag trodde för ett ögonblick att det var Queens ”We will rock you” som spelades. Men det visar sig i stället vara filmens musikaliska röda tråd, ”Where is Rocío?”, som i filmen kallas ”The Sound of Freedom”. Inspelade scener varvas ofta med äkta övervakningsfilmer som visar riktiga kidnappningar av barn. De är starka och upprörande till den grad att de får håret att resa sig över hela kroppen.

Ballard gestaltas av Jim Caviezel (känd från bland annat ”Den tunna röda linjen” och ”The Passion of Christ”). Han känns som mycket mer än bara en actionhjälte som springer omkring i djungeln och strider mot rebelledare. Han har en mjuk, känslig mask som släpper igenom hans ångest och frustration över svårigheten med att försöka rädda de utsatta barnen.

Över lag är det uppenbart att publiken tycks uppskatta filmen långt mer än de flesta recensenter. Rotten Tomatoes publik delar ut det storslagna betyget 99 % godkännande, medan de mer återhållsamma kritikerna inskränker sig till måttliga 58 %. På IMDB belönas den i skrivande stund med det utmärkta omdömet 7.7. Det brukar vara ett gediget kvalitetsmärke som borgar för rejält sevärda filmer. (Den absolut högst rankade filmen i detta sammanhang har fått 9.3.)

En svensk, sekulär publik kan möjligen provoceras av det framglimtande kristna budskapet som främst märks av den återkommande repliken ”Guds barn är inte till salu”. Ändå går filmens budskap – att det nu brådskar att få till stånd ett ökat mellanstatligt samarbete mot barntrafficking – knappast att ställa sig negativ eller likgiltig till.

I likhet med Lukas Moodyssons ”Lilja 4-ever” är detta en film om sextrafficking som skakar om rejält. Ändå känns ”Sound of Freedom”, till skillnad från den svenska föregångaren, trots allt betydligt mer hoppfull. Där ”Lilja” målade upp en svart samtidsskildring, lyser den här aktuella filmen upp en väg av kärlek och uppoffringar som är möjlig att ta för den som vill göra avtryck och påverka onda och giriga makter med egna, beslutsamma åtgärder. Naturligtvis innebär detta att ta stora risker för egen del, som Ballard gör. Filmens 131 minuter känns välfyllda och så intensiva att man stundvis glömmer bort att andas.

Om du är på jakt efter en ovanlig film och tycker om sådana som skakar om och berör på djupet: Se den. Bara se den! Jag sticker ut hakan och ger den fem filmögon av fem.