Det har gått 40 år sedan Felice (Pierfrancesco Favino) hals över huvud lämnade sin hemstad Neapel. Nu bor han i Kairo med sin fru, är en framgångsrik affärsman som bytt både gud och språk och famlar efter orden på italienska. Under alla dessa år har han inte återvänt en enda gång, trots att mamman ännu är i livet. Inte heller hon har besökt honom men kontakten har hållits intakt via brev och telefon. Mamman är nu mycket gammal, och på sin frus inrådan beslutar han sig för att åka tillbaka för att få träffa henne medan hon ännu lever. Teresa (Aurora Quattrocchi) är skör och ser dåligt, har svårt att sköta hygienen och bor i ett mörkt kyffe till lägenhet. Återföreningen blir vacker även om rollerna är ombytta och åren isär skapat en naturlig blyghet hos dem båda. Nu är det Felice som köper underkläder till sin mor, badar henne ömt och stoppar ner henne mellan rena lakan.

Återkomsten påverkar Felice mycket mer än han trott, trots åren utomlands är Neapel är precis som han minns, eller kanske vill minnas. Nostalgiskt går han sina vanliga promenader och köper en röd motorcykel precis som den han körde som femtonåring. Nu när han väl återvänt vill han slå sig till ro i sina gamla kvarter och börjar titta på lägenheter. Under hans bortavaro har kyrkan spelat en stor roll för mamman och Felice kommer i kontakt med prästen Luigi (Francesco Di Leva), en eldsjäl som gör allt för att hålla områdets unga borta från maffians klor. Kyrkan är inte bara en plats för stillhet och bön, Luigi driver den som ett aktivitetscenter med träning och symfoniorkester för traktens tonåringar och flyktingar. Envist vägrar han tillskriva de kriminella ledarna någon verklig makt och pratar ofta och öppet om maffian i förminskade ordalag. Men kampen är ojämn och våldet ständigt närvarande.

Även om Felice inte riktigt vill se har mycket i staden förändrats; kriminaliteten är utbredd och Camorran styr över kvarteren. I gränderna lurar Oreste (Tommaso Ragno), mer känd som den hänsynslösa och grymma Boven, som sätter skräck i hela lokalsamhället. Men en gång i tiden var han även Felices allra bästa vän och trogna följeslagare, ända tills den dagen när allt tog slut. Felice känner sig övervakad och när hans motorcykel en dag eldas upp blir det tydligt att inte alla uppskattar hans återkomst. Han inser att han måste kontakta sin vän, även om de runt honom säger att han ska avstå, och förklara varför han bara gav sig av utan att höra av sig. Kanske kan mötet med barndomsvännen äntligen få det infekterade sår han burit inom sig alla dessa år att läka.

Nostalgia är bedövande vacker, scenen där sonen badar sin mamma tar fullkomligt andan ur tittaren och känns nästan religiös. Passagerna med tillbakablicken från det gamla Neapel och Felices selektiva minne är charmiga och pittoreska. Skådespeleriet är finstämt och berörande, speciellt av Favino och Di Leva. Regissören Mario Martone vågar berätta en långsam och våldsam historia från sin egen hemstad som bygger på Ermanno Reas bok med samma namn. Hotet ifrån de mörka gränderna är suggestivt och obehagligt, mycket för att det sker med små och fina penseldrag. Här finns inga skjutningar, inga biljakter och egentligen inget upptempo alls, men visst höjs pulsen hos åskådaren när Boven drar den svarta luvan över huvudet och börjar vandra på Neapels gator. Min enda invändning är att historierna med mamman, det förflutna, Luigi och Oreste hade kunnat vävas ihop tätare, många frågetecken finns kvar onödigt långt in i handlingen. Nu blir de olika komponenterna som delvis separata berättelser vilket gör att tempot emellanåt är väl långsamt och filmen känns något ojämn. Nostalgia får välförtjänade fyra ögon av fem möjliga.
2023-04-13