Rachel (Virginie Efira) är en barnlös kvinna i 40-årsåldern. På dagarna är hon en engagerad och omtyckt lärare i franska som vurmar extra för de tonåringar som har det svårt hemma. Hon har en fin relation till sin pappa, sin yngre syster, kollegorna och till sitt ex och på det stora hela är livet bra och fullt tillräckligt. På kvällarna tar hon gitarrlektioner och det är där hon träffar Ali (Roschdy Zem). Attraktionen är intensiv och förälskelsen får dem att bete sig som tonåringar. Även Ali är frånskild och har den fyraåriga dottern Leila (Callie Ferreira-Goncalves) varannan vecka. Relationen fördjupas snabbt, kärleken är stark, de träffar varandras vänner och familj. Kväll efter kväll går Rachel förbi Leilas nedsläckta barnkammare i lägenheten. Till slut är det hon som för på tal att hon vill träffa dottern. Mötet med Leila väcker Rachels dröm om att själv bli mamma och snart förälskar hon sig även i dottern. Men rollen som bonusförälder är långt ifrån okomplicerad; att finnas där, bry sig om och känna kärlek till någon annans barn, hämta och lämna som en förälder för att i nästa skede marginaliseras till någon som inte betyder något alls i jämförelse med den biologiska mamman är både svårt och stundtals plågsamt. Känslorna blir än mer komplexa när Rachel får veta att möjligheten för henne att själv bli mamma hastigt minskar för varje månad som går.
Regissören Rebecca Zlotowski berättar en sorgligt vacker historia om vuxen kärlek där icke gemensamma barn ställer relationen på sin spets. Kan kärleken till någon annans barn någonsin bli den samma som till biologiska? Har man rätt att ha åsikter och ställa krav som bonusförälder, och i vilken utsträckning? Hur mycket ska man ge upp som förälder till förmån för sina barn? Hur släpper man in en människa i sitt barns liv och hur raderar man bort någon om relationen avslutas? Frågor som dessa tampas människor med hela tiden och det finns inga enkla svar. Jag har vänner som håller bonusbarn på en armlängds avstånd och vänner som håller dem tätt intill sina hjärtan. Vissa barn välkomnar en extra förälder med glädje, andra stänger helt ute. Inget är fel, det finns inget facit, vilket gör frågeställningen så intressant. Samtidigt duckar Zlotowski behagligt för många stereotypiska inslag; här finns ingen konflikt mellan exfrun och flickvännen, inte ens när man tycker att det vore på sin plats. Inte heller är relationen till före detta partners infekterad och sårig. Människor är vänliga, hjälpsamma och civiliserade, precis som folk är mest.
Efira är mycket övertygande i rollen som den varma, charmiga och barnlängtande kvinnan vars natur är att genuint bry sig om andra människor, inte minst sina elever. Rachel sitter inne på många kloka tankar och agerar både vuxet och osjälviskt, men mot de biologiska banden är hon hjälplös. Även Zem levererar en fin gestaltning av en komplex man som slits mellan kärlek och vad som är bäst för dottern. Kemin mellan Efira och Zem är stark och skildras i både små gester och passionerad älskog. På det stora hela är alla karaktärer tämligen vanliga och normala människor som ställs inför vardagliga problem. Filmen är behagligt fri från pekpinnar, ger inga raka svar men får ändå tittaren att ta ställning. Kanske är det anledningen till att filmen både berör och engagerar, trots sin stillsamma och lågmälda karaktär.
Andra människors barn får fyra ögon av fem möjliga.
2023-04-21
