Fredagen den 13 november 2015 dödades 130 personer i Paris, det klassas som de värsta terrordåden i Europa sedan tågbomberna i Madrid 2004. Frankrike har förändrats under de år som följde. Det är ett hemskt minnesmärke som inte kan förbises.
Det är temat för filmen “Minnas Paris” som är fransyskan Alice Winocours manus i samarbete med Jean-Stéphane Bron och Marcia Romano.
Winocour är känd för bland annat Proxima (2019), och Oscarsnominerade Mustang (2015). Hon är personligen berörd då hennes bror var med under terrorattacken och överlevde.
“Minnas Paris” skildrar hur ett av offren i Parisattackerna 2015, naturligt spelad av Virginie Efira som Mia, öppnar upp sitt blockerade minne av traumat och börjar en resa mot helande. Tillsammans med andra överlevare från restaurangen där det skedde, hjälps de åt att minnas den fruktansvärda händelsen. Filmen speglar de överlevande offren och hur de lever sina liv med traumat. Winocour har ändå ganska oteatraliskt visat på hur posttraumatisk stress kan upplevas, och den svåra vägen att ta sig tillbaka till livet, som aldrig blir sig likt.
Inledningsvis tas vi med till vardagliga scener under musik med oroande ton, och vi kan ana lugnet före stormen. En regnig kväll besöker Mia en bistro och bredvid henne sitter ett sällskap som firar en födelsedag och andra som äter middag. Plötsligt chockas alla av smattrande höga, främmande ljud. Några terrorister öppnar eld och allt blir ett tumult av skräck. Som ett under överlever Mia, och hon håller någons hand under dådet.
Vi återser henne igen ett halvår senare när hon försöker komma tillbaka till livet. Filmen berättas genom återblickar av terrorattentatet, som vi på så vis återupplever och minns tillsammans med Mia och de som vistades på restaurangen. Ett annat offer Thomas, genuint spelad av den charmiga Benoît Magimel, en fransk skådespelare, stödjer henne genom att uppmuntra till att våga minnas tillsammans, då det är det enda sättet att läka traumat. Mia antar uppmaningen och blir nästan besatt av att minnas detaljerna kring dådet.
Filmen visar stunderna vi tar för givet, hur drastiska förändringar kan ske, och sveper in oss i en filt av helande och bearbetning. Ett uttryck som finns med är “Att finna diamanten i olyckan”. Kanske påtalar det ett oundvikligt, passionerat, nära möte mellan Mia och Thomas. Dock störs jag av en scen som vill likna dokumentärfilm. Där ses någon för oss okänd person tala rakt in i kameran, och det fungerar inte så bra. Emellanåt ett fint filmfoto med till exempel Mia på motorcykel med Eiffeltornet som bakgrund. Anna von Hausswolffs musik berör, och filmen knyts ihop vid Eiffeltornet där Mia möter mannen vars hand hon höll i under dådet.
Jag saknar dock en viss trovärdighet hos huvudrollsinnehavaren, även om hennes uttryck är minimala och naturliga, således en fråga om castingen. Tempot är ganska långsamt och realistiskt, och det finns ett stråk av övertydlighet emellanåt.
Filmens budskap, förutom att vi aldrig får glömma detta horribla, är att blockerade minnen behöver komma upp till ytan för att kunna bearbetas och levas med. Och att det faktiskt går att hitta livsgnistan igen, även efter ett svårt trauma.
En sevärd och minnesvärd film som jag ger fyra av fem filmögon.
2023-04-06
