Marcel Pagnol (1895-1974) var en fransk författare och filmskapare som växte upp i södra Frankrike och spenderade långa somrar i familjens hus uppe i bergen utanför Marseille. Han skrev fyra romaner om sin barndom och nu har författaren och regissören Christophe Barratier gjort film av den tredje boken Le Temps de Secrets från 1959. Fritt översatt betyder titeln Hemligheternas tid, vilket för övrig är en betydligt bättre titel än den svenska, eftersom handlingen stäcker sig över flera årstider och även in på en andra sommar. Filmen tar sin utgångspunkt år 1905, sista sommaren innan Marcel (Léo Campion) ska börja på gymnasiet.
Med häst och vagn, fullastad med familjens förnödenheter för de närmsta tre månaderna, lämnar Marcel, hans två yngre syskon, mamma och pappa Marseille för att bosätta sig i sommarhuset uppe bland kullarna. Hit kommer även mammans syster med familj så att systrar, svågrar och kusiner på så sätt spenderar hela sommarlovet tillsammans. Men för Marcel är det ändå återföreningen med sommarkompisen Lili (Baptiste Négrel) som är viktigast. Marcel är duktig i skolan och har fått stipendium för högre studier, Lili har ingen skolgång överhuvudtaget utan arbetar på sin familjs småskaliga jordbruk, ändå trivs de som bäst när de är tillsammans. Gemensamt utforskar de trakten, sätter snaror för att fånga fåglar och går på pojkäventyr.
Men denna sista sommar innan allvaret börjar blir inte som varken Lili, Marcel eller någon i familjen tänkt sig. Pappa Joseph (Guilluame de Tonquédec) har en hemlig flirt med butiksbiträdet på bageriet och mamma Augustine (Mélanie Doutey) gör allt för att dölja sin sjukdom för övriga i familjen. I ett palats lite längre bort flyttar den vackra men mystiska och egocentriska flickan Isabelle (Lucie Loste Berset) in och stjäl Marcels hjärta. Isabelles pappa är, enligt hennes egen utsago, en adlig och välkänd poet. Deras hus är fyllt av vackra och flärdfulla ting som får Marcels eget liv att verka påvert och alldagligt. Lili, med sin enkla bakgrund, har inget att komma med i jämförelse och denna sommar ser han och Marcel allt mindre av varandra, ända tills den dag då Isabelle med familj bommat igen huset och spårlöst försvunnit. När hösten väl kommer och familjen flyttar tillbaka till Marseille försöker Marcel förgäves hitta henne igen.
Provence klingar lavendelfält, brunbrända kullar, dofter av timjan och rosmarin, semester och soliga dagar. Alla dessa ingredienser finns självklart med och alla som någon gång besökt regionen kommer känna igen sig. Miljön är storslagen, musiken smäktande och pompös. Isabelle domderar och Lili är besviken på att vännen sviker men Marcel verkar inte lida några direkta kval av något av det. De brunbrända barnen tvättas av med en vattenslang och i stenhusets vackra köks förbereds härliga måltider som intas under det skuggande trädet utanför huset. Kusinerna leker, systrarna är förtroliga och svågrarna munhuggs i en lagom putslustig dialog. Men så mycket mer än så blir det inte. Allt utspelar sig på ytan, är tämligen jämntjockt utan någon större nerv och det känns som att skådespelarna får hålla tillbaka för att passa in i formatet. Om filmatiseringen varit gjord för årtionden sedan hade jag kanske inte reagerat så mycket, men nu känns stilen lätt förlegad. Det är mest en svepande filmatisering av ett barndomsminne, och kanske måste man ha läst Pagnols böcker för att få en mer fulländad upplevelse. Filmen anses passa för hela familjen, men den är inte tillräckligt spännande för att tilltala barn och för vuxna är det allt för mycket fokus på det barnsliga. För mig passerar Min sommar i Provence snabbt förbi, likt en snabbläst semesterpocketbok, och lämnar tyvärr inget större avtryck.
Filmen är en stunds lättsam och behaglig förströelse som passar en regnig dag i sommar. Min sommar i Provence får tre svaga ögon av fem möjliga.
2022-07-05
