Låt mig bara få klargöra en sak först – detta är inte en film om skateboarding eller skateboardåkare. Skateboarding är bara vad som för karaktärerna samman.
Jonah Hill (manus och regi) är för de allra flesta biobesökare känd som den ”tjocka och roliga” birolls-killen i ett antal hollywoodproduktioner. Förra året sågs han kraftigt nedbantad i si-fi serien Maniac. När Hill nu gör sin debut som både manusförfattare och regissör är det långt ifrån det stereotypa och med betydligt större djup.
Vi möter den prepubertala och sökande Stevie (Sunny Suljic) som lever med sin ensamstående mamma Dabney (Katherine Waterston) och en våldsam storebror Ian (Lucas Hedges). Sommaren i Los Angeles i mitten av 90-talet är varm och Stevie cyklar runt i jakten på sällskap. Han möter ett gäng äldre skateboardkillar som tar in honom i gänget. Här finns Ray (Na-kel Smith) som satsar allt på att bli professionell skateboardåkare, då det är hans väg ut ur fattigdomen. Fuckshit (Olan Prenatt), vars föräldrar gått på Harvard, gillar att festa och tar dagen som den kommer. Fourth Grade (Ryder McLaughlin) filmar alla åken och trixen, drömmer om att en dag få göra en riktig film och bygger delvis på Hills egna tonårsdrömmar. Ruben (Gio Galicia) är yngst i gänget tills Stevie kommer och konkurrenten om att vara maskoten är påtaglig. Det blir en sommar då Stevie, även kallad Sunburn, hittar ett sammanhang där han blir accepterad, samlar många nya erfarenheter och får lika många lärdomar.
Egentligen skiljer sig denna film inte nämnvärt mot andra växa upp-filmer men dialogen och filmtekniken är stundtals så autentisk, att det känns som en dokumentär, inte minst i scenen när gänget pratar med en uteliggare. Flera av skådespelarna debuterar i denna film med stor skicklighet. Hill lyckas fint med att gestalta hur det är att vara ung och undgår att gå i de värsta klysch-fällorna, exempelvis blir Stevie aldrig speciellt duktig på att åka skateboard. Om du går och ser filmen enbart för att den handlar om skateboardåkning kommer du troligen bli besviken. Å andra sidan tror jag tyvärr att många kommer missa denna pärla, då de inte ser sig som målgrupp. Alla som någon gång sökt sin egen identitet, försökt passa in eller varit ung, oavsett under vilket årtionde, kommer uppleva igenkänning.
Filmen är varm, sorglig, våldsam, charmig och inte minst rolig. Jag skrattar högt flera gånger. Retrofiltret, de tydliga tidsmarkörerna och inte minst musiken ramar in det hela till en perfekt inslagen 90-tals karamell. Inte alla tonårsdrömmar slår in, men Jonah Hills gör det med bravur.
Mid 90s får fyra starka filmögon av fem.
2019-04-05
