Christina (Valeria Bruni Tedeshi) var tjugo år när hon tvingades ge upp sin karriär som konsertpianist på grund av en graviditet, något hon ständigt påminner sina två vuxna döttrar Margaret (Stéphanie Blanchoud) och Louise (India Hair) om. Utöver dem består familjen även av den betydligt yngre halvsystern Marion (Ello Spagnolo) och diverse unga pojkvänner som sällan blir långvariga. Christina är snabb med på att kritisera sina tre döttrar både vad gäller karriär och utseende, något som den höggravida Louise mest snäser av och men som sårar Marion. Hos Margaret blir de negativa kommentarerna som att sätta en tändsticka till en dunk med bensin; hon fullkomligt exploderar.
När filmen tar sin början bevittnar vi ett våldsamt gräl och brutalt slagsmål i slowmotion mellan henne och mamman, föranlett av att Christina antytt att Marion ser tjock ut i en klänning och systern tar henne i försvar. Bråket leder till besöks- och kontaktförbud i tre månader, vilket tvingar Margaret att flytta ut från mammans garage, där hon tillfälligt bott. Blodig och sönderslagen flyttar hon in hos sin före detta man Julien (Benjamin Biolay) som hon tidigare haft ett band ihop med. Hundra meter runt huset målar den lillgamla och ansvarstagande Marion en ljusblå linje för att hålla Margaret på rätt sida om lagen och på det sättet undvika att hon hamnar i fängelset.
Separationen ifrån familjen gör Margaret mer beslutsam än någonsin att försöka lappa ihop relationen med mamman och systrarna och varje dag tar hon sin gitarr till kullen vid linjen där lillasyster Marion möter upp på andra sidan strecket med sin psalmbok för att öva tillsammans inför den stundande konfirmationen. Allt efter som månaderna går bleknar ärren i Margarets ansikte och förhoppningen om en återförening spirar. Sakta bearbetar hon de själsliga såren genom att återigen skriva musik. Men vägen mot försoning är långt ifrån rak och Marion gör sitt bästa att till varje pris undvika nya konflikter och undanhåller information åt båda parterna i ställningskriget.
Trasiga och våldsamma familjehistorier kan berättas på oändligt olika sätt men regissören Ursula Meier (Home 2008, Syster 2012) lyckas göra det både poetiskt, absurt, brutalt och fängslande trots att det är mycket som aldrig får sin förklaring. Blanchouds förtvivlade rådjursögon engagerar och övertygar, men anledningen till att hon i nästa skede förvandlas till en slagskämpe, vars kropp har stora ärr efter tidigare slagsmål, förblir en gåta. Christinas självömkande, barnsliga och narcissistiska personlighet är utmärkt gestaltad av Tedeshi, men varför mamman har ett sjukligt behov av att hångla med pojkvännen halva hennes egen ålder inför hela familjen är även det obegripligt, och kan inte bara tillskrivas det faktum att hon blev en ung och motvillig mamma. Den mest vuxna i rummet är Marion som, i avsaknad av svar och stöd, glider alltmer in i ett religiöst famlande.
Trots dessa brister håller Linjen mig ändå engagerad och alert ända till slutet, mycket tack vare fantastiskt foto och fint ackompanjerad musik. Som åskådare är det dock svårt att våga tro på en harmonisk framtid för familjen. Troligen är de hundra meterna det enda som ger familjen några månaders respit innan allt börjar om igen.
Linjen får tre starka ögon av fem möjliga.
2023-03-16
