Honoré de Balzac (1799-1850) var en av realismens främsta författare, mest känd för ”Den mänskliga komedin”. Detta storverk är hans rundmålning av Frankrike vid tiden för julirevolutionen 1830 fram till 1848 års revolution. Balzacs beskrivning är ett Frankrike där nya makthavare som den förmögna medelklassen och den liberala oppositionen är på väg att ta makten över det feodala samhälle som senare ska falla samman. Balzacs roman ”Förlorade illusioner” tillkom åren 1837-1843 och ingår som en av många berättelser om den nya tiden i ”Den mänskliga komedin”.
”Förlorade illusioner” har blivit ett lysande franskt kostymdrama i högt tempo. Regissör och manusförfattare är Xavier Giannoli. Han har gjort valet att inte låta biopubliken förlora kontakten med upphovsmannen Balzac. Ofta hörs filmens berättarröst återge och förklara sakernas tillstånd i ordval som kunnat varit Balzacs egna. Berättarrösten behövs bland annat också för att hjälpa åskådaren att hålla ordning på filmens omfattande persongalleri.
Filmen vann sju Cesar i hemlandet Frankrike. Den för oss rakt in i en svunnen tid som till viss del påminner om vår egen. Vi får blicka in i teaterns, författarnas, förläggarnas, kritikernas och journalisternas världar. Världar där det gäller att veta vem som är vän eller fiende. Där goda förbindelser såväl som pengar är viktigt för karriären. Några hundratal franc till rätt kritiker kan avgöra om boken, teaterstycket eller aktrisen gör succé i den kulturmetropol som Paris är vid tiden för berättelsen.
Filmens huvudperson är den unga, föräldralösa poeten Lucien Chardon (Benjamin Voisin). Han har ordet i sin makt och ser bra ut. Lucien har stora drömmar när han lämnar den franska landsbygden och reser med adelsdamen Louise de Bergeton (Cécile de France) till Paris. Hon tröttnar snart på sin lantlige skyddsling och överger honom. Luciens ringa härkomst ligger honom i fatet när han vill få sina dikter publicerade. Fadern är av lägre medelklass, modern var utfattig, men med aristokratisk bakgrund.
Lucien hittar snart sin försörjning bland skrupelfria journalister på den liberala sidan. I de nya tidningarna där bokstavligen ankorna tillåts härja fritt på redaktionerna, skapas eller krossas konst-, litteratur- och teaterkarriärer på löpande band. Rykten föds och sprids men dödas också på beställning. Allt, inklusive ”fake news”, går att köpas för pengar i det som brukar liknas vid den nyfödda skandalpressen. Om lyckan ska stå förläggarna, författarna, poeterna och konstnärerna bi, är goda kontakter då som nu ett måste.
Lucien lär sig jobbet fort. Han är snart en välkänd och fruktad journalist, besatt av ära och rikedom. Men drömmen om att bära sin adliga mors efternamn (de Rubempré) visar sig lättare sagt än gjort. För att lyckas måste Lucien vända kappan efter vinden, vinna aristokratins gillande, överge den liberala pressen och, ska det visa sig, förlora sina illusioner om att kunna äga sitt öde.
Filmen ”Förlorade illusioner” är väl värd sina fina franska filmutmärkelser för bästa film, manus, foto, kostym, scenografi och skådespelarprestationer. Bara att se Gerard Depardieu i birollen som Dauriat, analfabet och icke skrivkunnig förläggare av poesi, eller Xavier Dolan i rollen som Luciens bästa fiende Nathan d’Anastazio är värd biobiljetten. En ren njutning är också att ur ett välgjort Balzac-perspektiv få uppleva denna historiskt spännande rundmålning av Parislivet på film.
”Förlorade illusioner” får fem filmögon av fem. Det har blivit ett spektakel som Balzac kan vara nöjd med i sin himmel.
2023-03-27
