En Volvo kör genom ett dimmigt isländskt landskap. Vägen ringlar sig och sikten är dåligt. Som tittar ligger jag tätt bakom, allt för nära, upplever varje inbromsning, acceleration och sväng. Det är obehagligt, hotet hänger över scenen. I en skarp högerkurva far bilen över på fel sida, kraschar förvånansvärt tyst genom vägräcket och Ingimundurs (Ingvar Sigurdsson) älskade fru är död.
Efteråt blir han tjänstledig från sitt arbete som polischef. Livet sätts på paus, något som mycket skickligt skildras genom upprepande filmsekvenser av hans hus, som verkar i det närmaste övergivet. Väderomslagen, årstiderna och de vilda islandshästarna får mig att förstå att det hinner gå två år innan livet sakta återvänder. Det kommer bilar till huset. Trädgården beskärs, renoveringen tar fart. Den industriliknande byggnaden, som tidigare varit fönsterlös och instängslad, får stora altandörrar som släpper in den vidunderliga utsikten av berg och vatten. Ingimundur gör mycket av arbetet själv, även om det går långsamt. Varje vecka träffar han en psykolog, som pratar mer än han lyssnar och ställer märkliga frågor, till synes utan relevans. Av honom får han antidepressiva tabletter. Någon gång fikar han med sina gamla kollegor på den lokala polisstationen. Men framförallt umgås han med sitt åttaåriga barnbarn, flickan Salka (Ída Mekkín Hlynsdóttir) som tillbringar varje eftermiddag i huset med sin morfar om de inte är ute och fiskar. När hon är sjuk berättar han hårresande spökhistorier och kärleken dem emellan är tydlig.
En dag berättar dottern Elín (Elma Stefania Augustdottir) att hon packat ihop mammans tillhörigheter i en kartong. Av böckerna, foton, teckningar och filmer som ligger där i, börjar Ingimundur misstänka att hans fru haft en affär med en man i området innan hon dog. Polisgenen och svartsjukan trycker undan sorgen och en primitiv besatthet tar över. Han måste få reda på sanningen, oavsett om det innebär att han sårar de han älskar mest.
Titeln kommer ifrån det isländska ordspråket: När dagarna är så vita att himmel och jord möts, kan de döda tala med de ännu levande. En vit, vit dags storhet ligger främst i Sigurdssons strålande skådespelarinsats. Han bär filmen på sin karaktärs axlar, precis på samma sätt som han bär barnbarnet på ryggen. Trovärdigt pendlar han mellan att vara en underbar pappa och högst älskad morfar till att en lidande och försmådd äkta man, som både sörjer intensivt, älskar och hatar till den grad att slutet verkar nära, både för honom själv och för de som kommer i hans väg. Den unga Hlynsdóttir agerar precis lika bra och samspelet dem emellan är allt igenom äkta. Det är naket, genuint och plågsamt och får även mig som tittare att pendla i mitt känslospann.
Utöver skådespelarinsatserna är det en visuellt mycket tilltalande och experimentell film. Hlynur Palmason har både skrivit och regisserat filmen, som stundtals verkar bestå av ett antal videoverk som fogas samman med dialog. Upprepningarna är flera och bidrar till den märkliga och ogenomträngligt obehagliga stämningen och får mig att misstänkta att minsta detalj kan vara avgörande för utgången: Närbilder på burkar med olika innehåll, så som gummisnoddar och inläggningar. Vägsträckan där olyckan inträffade, filmad med trafikkamera ur flera vinklar.
Till synes små händelser får stort utrymme: Ett klippblock som rullar nedför ett berg, genom det isländska landskapet för att till slut hamna i vattnet. Mjölk som sakta flyter ut över golvet efter ett slagsmål. Ett surrealistiskt barnprogram som Salka tittar på. Filmens handling bryts temporärt för att istället visa en sekvens av porträtt av samtliga roller, inklusive huvudrollen i tidigare nämnda barnprogram. Och huset, filmat från samma punkt om och om igen markerar tidens gång. Maria von Hausswolffs lågmälda men ändå storslagna filmfoto är väl värt ett omnämnande, speciellt scenerna med extremt långsam inzoomning som skapar maximal närvaro.
Den brittiska kompositören Edmund Finnis har skrivit musiken som består av suggestiva och atonala stråkinstrument och tränger rakt igenom tittaren och gör det omöjligt att värja sig från sorgen, hatet och hotet som finns i varje scen. Jag vågar aldrig lita på att någon scen är fullt ut lycklig. Stämningen kan slå om lika snabbt som det nyckfulla isländska vädret, och får mig, trots det ganska långsamma tempot, att sitta på helspänn.
En vit, vit dag är en gripande, annorlunda och mycket sevärd film om kärlek, sorg och hämnd som får fyra ögon av fem möjliga.
2020-02-04
