Det är en stark öppningsscen som utspelar sig i kolsvart mörker. En mobilsignal, en mamma som svarar och ett barn som gråter i andra änden. Men samtalet bryts och trots att hon försöker ringa tillbaka till sonen går det inte. Efter avslutat arbete i Stockholm kastar sig Alice (Ane Dahl Torp) på tåget norrut för att ta reda på varför hennes son är ledsen. I ett litet, snöinbäddat och kallt samhälle långt ifrån Stockholm finns hennes båda barn, 14 åriga Elina (Tintin Poggats Sarri) och 8 åriga Vincent (Troy Lundkvist). Här finns även hennes exman Mattias (Sverrir Gudnason) och kärleken som ledde till uppbrottet. Vart hon än går i samhället stirrar människor, byter sida på gatan när hon hälsar och det är tydligt att alla vet vad som hänt och att de tagit Mattias parti.
Hemma hos Mattias är hon inte välkommen, barnen ser hon bara genom fönstret. Hos socialtjänsten visar de lite sympati för henne trots att hon berättar att hon inte får träffa barnen och att Mattias byter deras mobilnummer så att hon inte kan nå dem. Snart står det klart för Alice att socialtjänsten kommer att tillstyrka Mattias vårdnaden och säger att det är även vad barnen önskat. I ett desperat försök att återknyta relationen till sina barn, inte minst med den mycket reserverade Elina, som uppenbarligen är den som mår sämst av alla i familjen, lyckas hon få med båda barnen på en resa till Teneriffa. Snart har hon både Mattias och myndigheterna efter sig.
Charter bygger på ett klassiskt skilsmässodrama som vi sett många gånger förr. Men temat ”föräldrar som är beredda att göra vad som helst för sina barn” tåls att berätta igen. I många fall ser vi varianter där det är enkelt vilken part vi ska hålla på, men i Charter är svaret inte entydigt. Visst framstår Mattias som manipulativ och aggressiv, men Alice är långt ifrån den stabila och trygga famnen som vi gärna ser som ensam vårdnadshavare till två sköra barn. Hon är impulsiv och egoistisk, kräver bland annat att barnen ska svara på frågan vem de vill bo hos och förutsätter att det är henne de ska välja. Moderskapet är komplicerat för de flesta och för Alice i synnerhet och jag både känner med och föraktar henne för det hon utsätter sin barn för. Många gånger beter hon sig på exakt samma omogna sätt som Mattias gör, något som sakta blir uppenbart för henne allteftersom filmen går. Men dottern Elina har integritet och ställer motkrav, och gestaltas fint av debuterande Tintin Poggats Sarri.
Amanda Kernell vann stora framgångar med den starka filmen Sameblod (2016). Mycket känns igen i Charter: en komplex kvinnoroll där samhället satt upp sina förväntningar som hon inte kan leva upp till, en uppslitande separation, de ändlösa stirrande blickarna, tystnaden och det långsamma tempot. Även Sophia Olssons berörande foto väcker igenkänning med närgångna bilder av hud och spegelbilder. Alice är en oerhört komplicerad människa som är långt ifrån felfri och Ane Dahl Torp gör henne så bra. Sverrir Gudnason har tyvärr mindre material att jobba med och är mest svart i blicken.
Charter är en film som berör, väcker frågor och engagerar. Men där vi i Sameblod sakta fick bakgrunden berättad, får tittaren i Charter aldrig någon förklaring till vad det är som lett fram till skilsmässan. Jag har svårt att få ett riktigt grepp om Alice, än mindre om Mattias. På samma gång är det kittlande som frustrerande, för något riktigt allvarligt måste det vara som gjort att en förälder, som fortfarande vill vara aktiv en del av sina barns liv, tar ett jobb 100 mil bort och lämnar dem kvar. Inte ens hennes egen advokat tror att hon har någon chans att få vårdnaden. Varför? Jag har inte en aning. Den nerv och framåtanda som det dolda ger åt filmen faller tyvärr lite väl platt. När filmen är slut känns det som om ingen av föräldrarna är speciellt väl rustade för föräldraskapet.
Charter får fyra ögon av fem möjliga.
2020-03-12
