”Sanningen” är regisserad av japanen Hirokazu Koreeda, som för första gången har arbetat utanför sitt hemland. Han är mest känd för den flerfaldigt belönade ”Shoplifters” (2018) och den hyllade ”Sådan far sådan son” (2013). Ett återkommande tema som han tycker om att utforska är familjen som institution.
Lumir (spelad av Juliette Binoche) verkar inte ha kunnat lämna sitt franska föräldrahem snabbt nog när hon äntligen blev vuxen. Även om små detaljer i hennes gamla flickrum avslöjar en längtan till USA redan som ung, tycks det mer ha handlat om en flykt bort från den självupptagna modern: den stora, tidigare så framgångsrika skådespelerskan Fabienne (utsökt spelad av Catherine Deneuve). Modern missar inte något tillfälle att trycka ned sin dotter, sin svärson – B-skådespelaren Hank (Ethan Hawke) – männen i sitt liv eller sina kollegor. Hon samlar på känslor och intryck i livet för att kunna utnyttja dem i sitt arbete, som hon dessutom tycks vara för gammal eller för alkoholiserad för att riktigt bemästra. Vem eller vilka hon skadar på vägen är henne helt likgiltigt. Nu har Fabienne skrivit sina memoarer, och bokens titel är ironiskt nog ”Sanningen”, trots att den är rena rama hopkoket av förskönande lögner.
Jag tycker mig ana en viss inspiration från Ingmar Bergmans ”Höstsonaten”, där den kända modern hela tiden ska överglänsa och trycka ned sin dotter. Denna franska historia är emellertid mer komplex, även om den inte går lika mycket på djupet som kampen mellan mor och dotter i Bergmans tappning.
Skådespelarinsatserna är genomgående imponerande. Deneuve undviker snyggt att gå i fällan som den vidriga häxan, utan låter den mänskliga svagheten lysa igenom. Vem är hon? Vet hon det ens själv? Hon spelar ständigt olika roller, hon törstar efter bekräftelse, och till och med i sitt eget hem spelar hon rollen som den krävande divan som aldrig är nöjd med temperaturen på sitt te, som vill få sitt hår kammat, och som ständigt kräver att bli uppassad av alla i sin omgivning. Binoche visar att hon är så oerhört mycket mer än ett vackert ansikte. Åttaåriga Clémentine Grenier, som spelar Lumirs dotter, imponerar stort med sin naturlighet, trovärdighet och charm. Jag tror absolut att vi kommer att få se mer av henne framför kameran.
Jag ger ”Sanningen” fyra filmögon av fem.
2020-03-11
