Recension: Huset vid skogens slut

Skräckis som förlorar sig i mentala sfärer
filmens-betyg-två-av-fem
Regi och manus: Jonathan Katzeff
Skådespelare: Alexandra Alegren, Andrea Larsdotter, Maria Grip, Minna Treutiger.
Genre: Skräck
Speltid: 84 min.
Land: Sverige
Svensk streamingspremiär: 23 mars 2020 på iTunes och SF Anytime
Distributör: Lucky Dogs

 

 

Filmen inled med ett mobilsamtal mellan Astrid (Alexandra Alegren) och systern Louise (Andrea Larsdotter). Under samtalet blir Astrid plötsligt våldsamt överfallen av en maskerad person i sin lägenhet och hamnar svårt skadad i koma på sjukhus. En sköterska förklarar till systern Louise, ”Den syster du en gång haft kommer troligtvis aldrig tillbaka igen”.

Men efter rehabilitering åker Astrid till familjens sommarstuga i skogen för att umgås med systern Louise och deras mamma Stina (Maria Grip). På natten dyker förövaren upp igen och att, som det verkar, fullfölja våldsdådet på Astrid. Mamma Stina och Louise har konstigt nog försvunnit. Astrid är skräckslagen och försöker både skydda sig och slår ner inkräktaren. Det blir en mardrömslik katt-och-råtta-lek mellan offer och förföljare.

Regissören och manusförfattaren Jonathan Katzeff är född 1981 i Stockholm och gick ut Stockholms filmskola 2203 och även studerat tv-produktion på Medieinstitutet. Filmen Huset vi skogens slut är hans första långfilm med distribution. Som tioåring fick han upp ögonen för skräck då han blev ett stort fan av Wes Craven som bl.a. gjort skräckfilmerna Terror på Elm Street om seriemördaren Freddy Krueger. Jonathan Katzeff gick ut Stockholms filmskola 2003 och har efter det även pluggat tv-produktion på Medieinstitutet. ”Huset vid skogens slut” är Jonathans första långfilm med distribution.

Det som börjar med ett rått överfall och mordförsök blir till ett skräckscenario med ganska vanliga grepp i genren men utvecklas också till ett märkligt psykotiskt drama som rör sig mellan verklighet och overklighet. Det tar ett tag innan man inser, att historien utspelar sig i Astrids koma på sjukhuset och/eller i följderna av hennes mentala skador från överfallet. Man blir osäker på om tidshoppen är för att förklara händelser som upprepar sig, om de är reella eller i ett psykiskt kaos. Man blir också villrådig om det är demoner som terroriserar Astrid. Det blir i varje fall lite tjatigt när att samma händelser återkommer i lite olika versioner.

Det framkommer, att mamma Stina har plågat sina döttrar på olika sätt under deras uppfostran och att de fått känslomässiga sviter av sin uppväxt. Filmen titel syftar på barnsången ”I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut”, som Astrid sjunger för sin syster Louise när hon ska sova.

Som skräckis fungerar filmen ett tag, men repriserna i lite olika varianter blir tradiga. Man vill tillbaka till en rakare historia som inte experimenterar med olika psykologiska tolkningar. Filmen är gjord med liten budget och med ett nerbantat filmteam. Det i sig är inga hinder för att böra en bra skräckfilm, men nu känns handlingen alltför problematiserad för att den ska underhålla.

Skådespelarna gör så gott de kan, men regin känns lite tafatt, vilket gör att filmen bitvis känns som en skolfilm i genren. Men, man måste börja någonstans. Det finns fungerande inslag som gör den till en intressant skräckfilm, men det räcker inte som helhet. Handlingen känns krystat pretentiös när den rör sig i psykiska sfärer.

Det blir två filmögon av fem.
2020-03-18