Jan Mikolásek var en tjeckoslovakisk helare och herbalist som vid sin död 1973 hävdade att han framgångsrikt behandlat miljontals människor genom att visuellt analysera deras urin och därefter ordinera olika växter och örter som botemedel. Han föreskrev även salta bad, motion, solljus och kostförändringar, men saknade alla former av högre akademisk utbildning. Människor köade i timmar utanför hans mottagning och på en dag kunde han ta emot upp till 300 patienter. Bland hans kunder fanns allt från fattiga till världsledare och kändisar från Europa och USA. Inte sällan gav han de mindre bemedlade pengar ur egen ficka för att de till exempel skulle kunna göra en stärkande resa till havet.
Efter den tjeckoslovakiska presidenten Antonín Zapótocký död, vilken Mikolásek hade behandlat, hamnade hans verksamhet under granskning av den kommunistiska regimen. Han ställdes inför rätta, anklagad för skattebrott, att vara en kvacksalvare som tjänar pengar på andra människors elände och framförallt för att ha förgiftat två av sina patienter till döds. Den prisbelönta polska regissören Agnieszka Holland (Villebråd 2017, Europa Europa 1990) ger oss ett brilliant porträtt av en mångbottnad människa med ett plågat inre, en person som är allt från självutplånande empatisk till hänsynslöst självisk.
Filmen tar sin utgångspunkt i presidentens dödsfall 1957, med tillbakablickar till Mikoláseks ungdom som soldat under första världskriget och tiden där efter när han upptäcker sin gåva och söker lärdom i hur man diagnostiserar i urin hos en gammal kvinna. Här får han även lära sig vikten av att tro och utvecklar en djup men komplicerad relation till Gud. Att tro ligger också till grund för det som senare blir till hans mottot “Nature can work miracles through medicinal herbs, but that is only half of the healing. The other half is the belief in healing.”
Under nazisternas ockupation granskas hans verksamhet ingående, något som senare ifrågasätts av den kommunistiska regimen, och Mikolásek slits mellan de båda totalitära statsmakterna och sin oförenliga, men orubbliga gudstro. I rollen som den åldrade Mikolásek ser vi Tjeckiens största skådespelare Ivan Trojan och som den unge Mikolásek hans son Josef Trojan. Handlingen lägger också stor vikt vid Mikoláseks vänskap och relation till sin assistent Frantisek Palko (Juraj Loj), den enda person som han kan slappna av med och finna någon form av återhämtning hos. Allt annat socialt umgänge är helt onödigt och tar tid ifrån att bota andra människor.
Jag är som trollbunden i två timmar. Charlatan är ett långsamt och nervkittlande drama, som ibland tippar över till att bli mer som en thriller, och går direkt under huden, inte minst på grund av far och son Trojans mästerliga skådespeleri. Det är magiskt och mystiskt, utan att på något sätt bli tramsigt och overkligt, och samtidigt brutalt realistiskt. Mikolásek nästan tvångsmässiga inställning till att bota och hela människor och hans övernaturliga förmåga står i bjärt kontrast till hans inre raseri och stundtals grymma behandling av de som står honom närmast. Även Loj gör ett fint arbete i att gestalta den lojala assistenten Palko, en karaktär som jag dock inte kunnat utröna huruvida den är ren fiktion. Egentligen saknar det betydelse, relationen dem emellan visar på Mikoláseks komplexitet och på hans nästan hypnotiserande övertalningsförmåga.
Filmen är snyggt förpackad i vackra miljöer och storslaget foto. Musiken, som till största delen består av atonala stråkar vid få men väl valda tillfällen, förstärker den krypande känslan. Jag fascineras av Mikolásek, beundrar hans förmåga och sisyfosarbete, för i nästa scen avsky honom och hur han behandlar de han älskar. Även om Charlatan är lång hade jag gärna sett en kvart extra för att få förklaring på Mikoláseks mörkare sidor. Filmen var Tjeckiens bidrag till Oscars 2021 och får fyra starka ögon av fem möjliga.
2021-06-16
