Farväl fårskallar är en fånigt fin och fartfylld fransk fars! En trio som på olika vis har blivit undanskuffade av systemet, kommer tillsammans för att finna en bortadopterad son, kärlek och mening i en tid i förändring. När Suze Trappet (Virginie Efira) får beskedet att hon inte har lång tid kvar att leva, bestämmer hon sig för att leta upp sin son som hon tvingades adoptera bort som 15-åring. Nekad hjälp hos myndigheter tar hon med sig en IT-expert (Dupontel) på sitt sökande. Bokstavligen, då hon till en början kidnappar honom för hans kunskaper, i utbyte mot att hon vittnar till hans fördel i en eskalerad polis-härva byggd på ett missförstånd. Deras fina samspel kompletteras av en blind arkivarie (Marié) som ber om att få följa med Suze, bort från det mörker där han annars sitter undangömd.
Tillsammans följer de ledtrådar i ett småspännande heist-liknande äventyr som tar historien vidare på ett mindre förutsägbart sätt. Trions gemensamma nämnare är att de alla blivit svikna av systemet och straffade av sitt arbete; hon har som hårfrisörska inhalerat för mycket spray och genom arbetet förgiftat sina lungor, och får ej hjälp av vare sig vården eller att finna sin son. Han blir trots sin extraordinära kompetens inom datorsäkerhet nedgraderad för att ge plats till en yngre generation, och dessutom nu felaktigt anklagad för en farlig brottsling på flykt, enligt auktoriteter. Arkivarien är omplacerad till en nedsläckt avdelning där de spar el då han ändå inte kan se. Tidigare arbetade han för just elbolaget där han blev blind i jobbet när han blev skjuten av polisen och elektrifierad av misstag. De är utbytbara. De är förbrukade. Nu samarbetar de tillsammans mot alla försvårande fårskallar. Absurditeter, farsliknande vändningar och en tät, fyndig dialog i denna fartfyllda franska komedi. Suze och hennes röda stickade tröja omsluter betryggande i denna varma film, med fint färgglatt foto där kreativa scenbyten, vinklar genom glasrutor, och datorskärms-information som flimrar förbi förstärker angelägenheten likt i en konspiratorisk action.
Filmen är dock så mycket mer än detta; det finns en djupare bakgrundshistoria med en tvingad adoption, marginaliserade karaktärer och kommentarer till såväl myndigheter som IT-utveckling och stadsförfulning. Innehåller filmen smöriga repliker och klyschiga event, delvis – som när den blinda mannen ramlar in i en mörk gränd, följt av plågat katt-jam – men det bidrar till filmens universum. Trots vissa plumpa skämt så levererar filmen underhållning scen efter scen, och även bitvis känslosamma stunder. Exempelvis när Suze talar till sitt yngre jag, eller när den blinda mannen vägleder henne genom gator under förändring, som i hans minne glimrar i charm. Bonus om du är ett fan av Brazil (Terry Gilliam, 1985); med referenser som silvriga rör som faller ned i taket, hommage i form av karaktärsnamn – exempelvis en tjänsteman vid namn Tuttle – och till och med självaste Terry Gilliam i en cameoroll som jägare i ett reklam-segment.
Däremot skulle jag säga att Farväl fårskallar är mer verklighetsförankrad och i samspel med nutiden, samt mer lättillgänglig, berättad mer som en traditionell komedi. Jag ger denna sjufaldigt César-vinnande film 3 ½ av 5, men blir tre starka filmögon av fem. Kan halvan i mitt betyg tillkommit av mitt tycke för quirkyness och att jag kanske uppskattade filmen mer då det var första gången i en biosalong på nästan två år, möjligt. Men det var inte för inte den vann hela sju priser, bland annat för bästa manus och bästa film på årets Césargala (Frankrikes Oscars). På bio eller ej, tycker jag att detta är en rolig och definitivt sevärd feel-good med en intelligent kontext.
2021-06-17
