Den franska storproduktionen Bakom masken känns lite som en saga som utspelar sig under en längre tidsperiod, i olika länder och involverar flera huvudkaraktärer. Handlingen kretsar kring de två nära vännerna Edouard och Albert som kommer från helt olika världar och antagligen aldrig ens hade mötts, om det inte hade varit för det första världskriget.

Greppet att göra en film om första världskriget känns långt ifrån uttjatat och manusförfattaren undviker även det gamla vanliga skuldbeläggandet av Tyskland som den evige skurken. Den sanna fienden finns i stället mycket närmre än så. Intrigen är relativt invecklad, men skådespeleriet skickligt, även av barnskådespelerskan Héloïse Balster, 11 år. Filmen är tillåten från 15 år för flera scener är rejält otäcka, särskilt inledningsvis där kriget visar sitt sanna, hänsynslösa ansikte. Jag vet att jag själv inte hade velat se den som barn.

Filmens handling kretsar kring olika relationer: mellan vänner, familjemedlemmar och älskande. Dramat överraskar flera gånger avseende vem som gör vad och varför och vem som är stark och vem som är svag. Filmen bygger genomgående på starka scener, vilka understryks av den dramatiska musiken. Man kastas mellan olika känslostämningar, svart, hänsynslös ondska, via humor till djup sorg och smärta. Historien är en filmatisering som bygger på Pierre Lemaîtres prisbelönta roman ”Au revoir la-haut”. Man känner att manus bygger på en bok, bl.a. eftersom filmen med sina 117 minuter är längre än snittet, utan att det känns som att det hade varit lätt att klippa ned den till ett mindre format.

Efter ett sent avhopp tvingades regissören, Albert Dupontel, hoppa in och spela rollen som den maskprydde mannens vän, Albert, vilket han klarar med glans. Bakom masken blev mångfaldigt nominerad och vann även flera priser (inklusive priset för bästa regissör) vid Césarpriset i Paris 2018.

Jag ger Bakom masken fyra filmögon av fem.
2018-04-13