Vår i Paris

Vackert, taktilt om förbjuden kärlek

Originaltitel: Seize printemps

Regi och manus: Suzanne Lindon

I rollerna: Suzanne Lindon, Arnaud Valois, Frédéric Pierrot, Florence Viala m.fl.

Genre: Komedi, drama, romantik

Musik: Vincent Delerm

Filmfoto: Jérémie Attard

År: 2020

Land: Frankrike

Svensk biopremiär: fredag 17 september 2021

Distributör: Edge Entertainment

Suzanne är 16 år. Hennes liv är långtråkigt. Skolan är tjatig och de jämnåriga kompisarna har helt olika intressen än hon har. När de andra skvallrar och dricker cola, beställer Suzanne lugnt sin favoritdryck diabolo grenadine. Hon är på samma gång både mognare och barnsligare än sina klasskompisar, men föräldrarna ser henne alltjämt som ett barn.

Varje dag på väg till och från skolan går hon förbi en teater. En man i slips och kavaj står utanför och röker och slänger en dag ett öga på henne. Det blir upprinnelsen till att hon varje dag dröjer sig kvar lite längre och letar efter honom eller hans röda scooter. Hon noterar vad han äter, hans relation med de andra på teatern och spionerar på honom under repetitionerna. När de pratar med varandra första gången är Suzanne helt ärlig med att hon bara är en tonåring. Och Raphaël (Arnaud Valois) är lika ärlig med att han är 35. Snart är de båda dragna till varandra på ett sätt som är lika berusande som otillåtet.

Suzanne Lindon började skriva på manuset när hon var femton år. Fyra år senare påbörjades inspelningen med henne själv i huvudrollen och hon har både regisserat och producerat filmen. Vår i Paris har visats både på Cannes, Toronto och San Sebastians filmfestivaler och fått ett mycket fint mottagande. Trots att handlingen är långt ifrån unik känns det ändå inte tjatigt och manuset faller inte heller i de många klichégropar som lurar. Föräldrarna är högst närvarande och vettiga personer. Suzanne försöker inte göra sig äldre än hon är, Raphaël försöker inte hellre behandla henne äldre än hon är. Han super inte henne full, bjuder henne på cigg eller lurar i henne massa tomma löften. De trevar lika oerfarna båda två. Och trots att hon är dödligt förälskad, låter hon sig varken vilseledas eller bryta de regler föräldrarna har satt. Naturligtvis förundras jag över Lindons val av ämne. Har hon helt missat Me Too-debatten pga. att hon helt enkelt är för ung? Eller kanske för att hon är fransyska? Samtidigt finns det inget maktförhållande mellan huvudpersonerna, och ingen blir utnyttjad. Filmen är helt befriad ifrån svulstiga känsloyttringar eller smaskiga sexscener. På det stora hela är Suzanne och Raphaël bara varandras ömsesidiga räddning i en tid av tristess och vilsenhet, som en välbehövlig parentes bland alla rutiner och måsten.

Trots temat landar jag i att Vår i Paris är en förtjusande och charmig liten film om stor och förbjuden kärlek. Visst finns det lite missar och klippningen känns ibland lite märklig, men på det stora hela är resultatet enastående och originellt. Lindon är naturlig framför kameran och trots att hon hunnit blivit vuxen övertygar hon som sökande tonåring. Valois roll har mindre utbrett känsloregister och denna roll hade jag gärna sett som mer underbyggd och utvecklad, och det är främst här som Lindons brist på erfarenhet gör sig påmind. De största känslorna gestaltas genom vackert koreograferade dansscener, som låter betydligt mer pretentiöst än det är. Snarare skapar de en lätthet och elegans till handlingen. Lindon har också modet att våga stanna länge i scenerna, och i dessa långsamma passager byggs något vackert, taktilt men ack så förbjudet upp. Jag finner mig själv förbluffande hänförd när filmen lite abrupt tar slut och ger Vår i Paris fyra ögon av fem möjliga.
2021-09-16

Ulrika Köpsén