Vi två

Fint skådespeleri i ett angeläget men allt för svepande drama

Originaltitel: Deux

Regi: Filippo Meneghetti

Manus: Malysone Bovorasmy, Filippo Meneghetti

Skådespelare: Barbara Sukowa, Martine Chevallier, Léa Drucker, m. fl.

Genre: Drama, queer

Speltid: 95 min.

Land: Frankrike, Luxenburg, Belgien

Svensk biopremiär: 21 augusti 2020

Distributör: Njutafilms

Det pensionerade paret Madeleine (Martine Chevallier) och Nina (Barbara Sukowa) har lägenheterna mitt över varandra högst upp i ett hus. Dörrarna står öppna och de rör sig ledigt mellan de båda hemmen och delar kärleksfullt vardagen, så som par gör som känt varandra länge och levt ett långt liv ihop. Sover och äter gör de hos Madeleine. Men när hennes barn Annie (Léa Drucker) och Frédéric (Jérôme Varanfrain) kommer på besök är dörrarna stängda och Nina förminskas i ett ögonblick till att endast vara den trevliga intillboende Madame Dorm.

Madeleine har lovat i flera år att hon ska berätta för sina barn om deras relation, och det börjar bli bråttom. Lägenheterna ska ut till försäljning och de planerar att flytta till Rom för att äntligen leva tillsammans på riktigt. Men Madeleine är rädd för vad sanningen kommer innebära för relationen till de vuxna barnen. Att berätta att hon är tillsammans med Nina innebär samtidigt att avslöja att hon var otrogen mot sin avlidne make, barnens far, under hela deras äktenskap, något som legat och pyrt under ytan i många år. Inte heller på sin födelsedag lyckas Madeleine fatta mod att berätta, men ljuger för Nina och säger att hon gjort det. När sanningen så småningom kommer fram, blir grälet med den betydligt mer frisinnade och hetlevrade Nina långt ifrån civiliserat.

Från den stunden när Madeleine plötsligt drabbas av en stroke, får den outtalade hemligheten enorma konsekvenser för dem båda. Madeleine, som förlorat talet och fått kraftigt försämrad motorik, kan inte längre berätta sanningen. Ninas möjlighet till kontakt begränsas, inte minst pga. sjuksköterskan som flyttar in för att hjälpa Madeleine i vardagen. Nina är kreativ och skyr inga medel för att åter vara tillsammans med den hon älskat i nästan hela livet. Men är det hennes sak att berätta för Madeleines dotter hur det verkligen ligger till, och vart kommer sanningen leda?

Vi två är ett långsamt och vackert drama, med ett ämne som känns aktuellt och angeläget. Barbara Sukowa är övertygande i rollen som den allt mer desperata och kringskurna Nina, som kämpar för att få vara med Madeleine. De vet, att båda vill samma sak men riskerar allt om hon avslöjar sanningen. Även Léa Drucker gör ett starkt porträtt av dottern Annie, som har svårt att acceptera att mamman, som hon har en nära relation till, är fylld med hemligheter. Men Aurélien Marras filmfoto med långa inzoomningar på detaljer i vardagen och upprepade bildsekvenser på träd, bänkar och fåglar gör dramat alltför utdraget och manuset skulle mått bra av att tightats till. Ömheten mellan kvinnorna är påtaglig men jag saknar digniteten av deras kärlek, när de träffades och hur relationen sett ut genom åren och vilka hinder de tvingats övervinna för att få vara tillsammans. Deras långa kärlekshistoria är alltför svepande berättad och tillsammans med de stilistiska passagerna, som hackar upp historien utan att tillföra något konkret, får till följd, att jag faktiskt inte blir riktigt berörd eller engagerad.

Det går inte att se Vi två utan att tänka på den underbara dokumentären A secret love (Netflix 2020) som handlar om de 90-åriga tanterna Pat och Terry som varit ett par i 65 år, bott ihop men inte berättat för någon inom familjen om att de är tillsammans. På ålderns höst kommer de ut och letar efter ett ålderdomshem som ska acceptera och ta emot dem båda som ett par. Deras historia och förhållande, som omfattar många år av kärlek i en tid då homosexualitet var olagligt, är långt mycket mer berörande, inte bara för att det är en sann historia, utan helt enkelt för att den berättas med ett större djup, mer ärlighet och går rakt in i hjärtat.
Vi två får tre starka filmögon av fem möjliga.
2020-08-21

Ulrika Köpsén