Varje dag tar en jordbrukare livet av sig i Frankrike. Med den textraden slutar Edouard Bergeons film Jorden vi ärvde från 2019, som baseras på hans egen uppväxt och sin familjs tragiska öde. Jag blir så chockad att jag är tvungen att googla. Tyvärr visar det sig stämma, i en artikel i ATL (Lantbrukets Affärstidning) från 30 juni 2018 går det dessutom att läsa att fenomenet är globalt. 60 000 indiska bönders självmord anses vara direkt kopplade till klimatförändringarna. Värst är det i USA, där självmordsfrekvensen hos personer som jobbar inom lantbruk/fiske/skog är fem gånger högre än hos befolkningen i stort. I Sverige har LRF startat en hjälplinje som heter Bondekompis att ringa när problemen blir övermäktiga. Den bemannas av jordbrukare som vet allt om blanketter, byråkrati, djurhållning och hur det känns att kämpa med en ständigt pressad lönsamhet.
Pierre Jarjeau (Guillaume Canet) är bara drygt tjugo år när han 1979 köper gården Les Grand Bois av sin far Jacques (Rufus), en fårfarm med tillhörande jordbruksmark som funnits inom familjen i generationer. Till den stora köpeskillingen tillkommer även ett arrende som han årligen ska betala till sin krävande och bryske pappa. Pierre är lycklig med Claire (Veerle Baetens) vid sin sida, gården ligger sagolikt vackert och planerna är många. Han är utbildad jordbrukare och har gjort praktik på en gård i USA med 10 000 får, de 500 han köper av sin far ska definitivt utökas och ser sig mer som en entreprenör än en bonde. När han rider i galopp på sin vita häst över de storslagna markerna har livet har ett romantiskt skimmer över sig. Framtiden ser ljus ut.
Här tar filmen ett hopp i tiden. År 1996 har Pierre och Claire två barn, sonen Thomas (Anthony Bajon) hjälper till på gården trots att han bara är i yngre tonåren. Stämningen är fin, familjen är lycklig men ekonomin är tajt. Pierres far är missnöjd över hur han sköter gården, kritiserar honom för att ha bytt fåren mot betydligt fler getter, som han får dåligt betalt för. Ändå är han där och jobbar och anser sig har rätt att lägga sig i eftersom det är han som äger marken. När Pierre beslutar sig för att bygga en ny modern byggnad för att föda upp kycklingar, med nya lån till följd, når konflikten med pappan en ny nivå som de aldrig hämtar sig ifrån. Pierre känner sig kritiserad och pressad, jobbar i princip dygnet runt men kan ändå inte betala av sina skulder. Marginalerna är små och ständigt krympande, något som pappan inte verkar förstå. Arrendet ska betalas. Det är nu Pierre kollapsar av utmattning en första gång; i ett hav av kycklingar hittas han av Claire men när läkaren ordinerar vila ter det sig nästan löjligt. Vem ska driva gården om han lägger sig ned för att sova? Det är nu det börjar gå riktigt utför. I ytterligare tre år får vi följa familjen genom ett antal katastrofer som blir irreparabla för familjen Jarjeau.
Jorden vi ärvde är sorglig, starkt berörande och smärtsamt realistisk. Från första stund vilar något ödesmättat över handlingen och när den ena tragedin följer den andra bävar jag för nästa scen. Men det är samtidig en charmig och oändligt vacker film; naturen runt gården, de stora maskinerna i arbete, tonåringarna som växer upp och tar mer och mer ansvar för både arbetet på gården och för sin far. Bajon gör ett fint arbete att gestalta sonen Thomas. Canet gör ett starkt porträtt av en levnadsglad, passionerad och explosiv människa som sakta implodera till oigenkännlighet. Mest tagen blir jag av Baetens i rollen som Claire; en kvinna som försöker räcka till både som fru och mamma och samtidigt står hjälplös inför sin mans undergång. Dock finns det några brister i manuset. Det är allt för svävande varför den äldre generationen Jarjeau beter sig hutlöst vidrigt med att kräva arrende av sin hårt arbetande son. Förklaringen att Jacques själv tvingades ta över gården i allt för unga och att sonen minsann inte ska få något gratis, känns förenklad och orimlig. Inte ens när Pierre är djupt deprimerad kommer pappan till undsättning. Att på svenska ge filmen titeln Jorden vi ärvde är direkt felaktigt. Pappan är tydlig med att han aldrig skulle låta sin son få ärva hela hans arbetsliv.
Filmen fick stor framgång i Frankrike och sågs av en ansenlig publik. Även utan de tragiska avslutande orden är det en djupt berörande och engagerande film som är värd en bred publik.
Jorden vi ärvde får fyra starka ögon av fem möjliga.
2020-08-13
