Recension: El Ángel

Suveränt filmverk trots råhet och brott
eye5
Regi: Luis Ortega
Manus: Sergio Olguin, Luis Ortega, Rodolfo Palacios
I rollerna: Lorenzo Ferro, Chino Darín, Mercedes Morán, Daniel Fanego m.fl.
Genre: Biografi, brott, drama
Speltid: 118 min.
Land: Argentina, Spanien
Svensk biopremiär: 10 maj 2019
Distributör: Edge Entertainment

Carlos Eduardo Robledo Puch, född 1952, är den fånge som avtjänat flest år i ett argentinskt fängelse och sitter där än i dag. Han fängslades 1972 och fälldes senare för bland annat elva mord, sjutton rån, ett antal inbrott, våldtäkt, mordförsök och kidnappning. I pressen omnämndes han som The Angel of Death på grund av sina blonda lockar och sitt änglalika utseende.

Vi befinner oss i Buenos Aires 1971. Carlos (Lorenzo Ferro) är 17 år. Hans hår är blont och lockigt, hans läppar fylliga och sensuella och kroppen som ett barns. Likt en katt smyger han in i de förmögnas bostäder, dricker deras sprit, lyssnar på deras skivor och plockar med sig lite smått och gott och ibland ett snyggt fordon. Han säger själv att han är född tjuv och inte tror på ditt och mitt men egentligen är han ointresserad av själva stjälandet. Han bryr sig inte ens om att sälja sitt gods utan ger bort det och bilarna lämnar han på gatan med nyckeln i. Det är spänningen, känslan av att vara fri och gå dit han behagar utan att låta murar och lås hindra honom som är drivkraften. Han ljuger charmigt och lättvindigt och med sitt utseende är det svårt att bli arg på honom. Som publik är det kärlek från första början när Carlos dansar runt i det röda sjuttitalsvardagsrummet till El Extrano del Pelo Largo.

När Carlos byter skola gör han sig först ovän med Ramón (Chino Darin) för att sedan snabbt bli hans vän. Ramón kommer, till skillnad från Carlos, från en kriminell familj där pappan José (Daniel Fanego) sysslar med ”egendomsutjämning” och har suttit inne. Även mamman Ana Maria (Mercedes Morán) är med på noterna. Pappan lär Carlos att skjuta och därefter bildar de ”den perfekta ligan”. Deras första stöt blir en vapenbutik. Hädanefter går Carlos aldrig utan sina två revolvers framme på magen i byxlinningen och redan vid nästa stöt skjuter han sitt offer till döds. Han ser det inte som han är mördaren, utan anser att alla tre har del i mordet. Därefter blir rånen större, råare och mördandet eskalerar. Men Carlos fortsätter att vara ointresserad av pengarna de tjänar och tycker om att ta sin tid vid inbrotten. När Ramón hamnar på polisstationen för att inte ha burit identitetshandlingar och Carlos struntar i att hämta dem blir kontakten förstörd. Ramón och José väljer en annan partner för sina inbrott men Carlos försöker tränga sig tillbaka till Ramón och hans familj.

Vår fascination för seriemördare verkar aldrig sluta. Hur tänker de? Var driver dem? Vad får de ut av själva mördandet? Svaren är säkert lika många som det finns personer. Regissören Louis Ortega gör inte ens en ansats till att försöka besvara några av dessa frågor. I filmen (till skillnad mot verkligheten som verkar varit mycket mer bestialisk) är det till en början som om mördandet inte handlar så mycket om att döda någon, utan bara är något dråpligt som inträffar eller en ren olyckshändelse. Carlos är lättskrämd, impulsiv och pricksäker. Han skjuter först och frågar sen. Inte sällan anser han att det är hans kumpaners fel att han råkar ha ihjäl någon och alla, inklusive jag, köper hans argument. Kanske är det delvis därför som det går så lätt att fortsätta tycka om Carlos hela filmen igen.

Det är sällan du sätter dig i biomörkret och börja le i första scenen och sedan behåller detta leende hela filmen igen, faktum är att det är en helt ny erfarenhet för mig. El Ángel är fulländad i varje komponent – handling, fotot, skådespeleriet, dialogen, tempot, regin – allt magiskt förpackat i en skön sjuttiotalsmiljö. Filmen är fylld av charm, humor och oväntade detaljer som känns improviserade snarare än minutiöst planerade. Den är dessutom naken, rå och Carlos förföriskt hänsynslös. Lägg till den härliga musiken i perfekt harmoni och tajming med bilden och du har en filmisk godispåse du bara vill ha mer av. Lorenzo Ferro är felfri som Carlos. Utstrålningen, den truliga munnen, de bedjande ögonen och hela hans rörelsemönster, inte minst under hans dansscener, är en helhetsupplevelse. Förutom skådespelare är han även rappare, och kanske är det där ifrån han har en naturlig fallenhet att röra sig till musik. Även de andra rollerna känns äkta och trovärdiga. Jag hittar inte en enda svag länk i kedjan. Trots att filmen är över två timmar lång vill jag stanna i den härliga sjuttitalsvärlden längre än så.

El Ángel får fem ögon av fem möjliga.
2019-05-02