Peter Magnusson och Özz Nûjen i 10 000 timmar.

Regi och manus: Joachim Hedén
Skådespelare: Peter Magnusson, Karin Lithman, Özz Nûjen, Mathilda Essen m.fl.
Genre: Komedi
Barntillåten
Svensk biopremiär: 4 april 2014
Speltid: 90 min.
Svensk distributör: Svensk Filmindustri AB
Länk till IMDb

Bra idéer i oengagerad komedi.
När kontorsarbetaren Eric (Peter Magnusson) vinner en stor summa pengar på en skraplott, börjar en dröm gro om att bli fotbollsproffs. Han har nämligen läst i en bok, att om man lägger ned 10 000 timmar på ett specifikt mål kan vem som helst bli vad som helst. Påhejad av sin excentriske vän Bengtsson (Özz Nujen) börjar Eric sin träning till sin fru Emmas (Karin Lithman) stora förtret. Att ta ett sådant stort livsbeslut leder dock till konsekvenser som ingen av de inblandade räknat med.

Det börjar bra. Att skapa en komedi med uppläget att man kan bli vad man vill, om tränar tillräckligt, ser ut att funka på pappret. Att dessutom slänga in en 36-årig man som vill bli något som är såpass styrt av ålder borde också skapa för dråpliga (och pinsamma) situationer.  Och visst förekommer det några sådana under filmens gång. Enda problemet är att den som helhet inte är speciellt rolig. Man småskrattar i början åt Erics klantiga försök till träning och Bengtssons oerhörda optimism, men det blir snabbt uttjatat.

När filmen börjar hantera äktenskapsproblem, karriärförverkligande och en stel ”fånga dagen” frågeställning, blir det till sist tråkigt. Att den dessutom verkar vara sponsrad av ett större politiskt parti (Erics fru jobbar nämligen inom ett sådant), känns en aning unket såhär i valtider.

Att se Magnusson återigen spela en medelklass-Svensson som radikalt vill förändra sitt liv börjar mest likna type-casting. Att hans menlöse kille inte ens verkar vilja förverkliga sin dröm drar också ned intresset för hela filmens premiss. Özz Nujen klarar sig då bättre som den alltid glade Bengtsson, men något riktigt djup infinner sig inte i hans roll. Nä, det är kvinnorna som får dra detta lass. Mathilda von Essen är en välkommen vitamininjektion och Karin Lithmans neurotiska fru den som står ut mest i denna halvljumma film.

Två filmögon av fem.
2014-03-27