Det sägs att snuset vilar som en hemlig viskning mellan läpp och tandkött, ett dunkelt rus av jord och salt som lockar fram både glöd och vemod i människors blick. Okej, något dramatiskt, men ändå passande för de karaktärer som denna lista kommer att avhandla.
Jag har sökt igenom svensk film i jakt på svenska, snusande gestalter. Så få de är, har jag upptäckt – de som snusar på film. Cigaretten är en ständig följeslagare, en visuell kliché, men snuset? Där har jag fått leta länge.
1. Erik Bäckström i Jägarna (1996) och Jägarna 2 (2011)
Skådespelare: Rolf Lassgård
Erik Bäckström, en polis som återvänder till sin hembygd i Norrbotten, där snus är en självklar del av vardagen, har alltid dosan redo. I filmerna ser man honom ta fram den vid flera pressade tillfällen, vilket signalerar både vana och lokal kulturförankring. För Erik verkar det vara ett sätt att hantera situationer som kräver lugn och fokus. Det är inget stort nummer i handlingen, men snuset är ständigt.
2. Leif i Jägarna (1996)
Skådespelare: Peter Stormare
Jägarna igen, det snusas verkligen här. Leif, bror till Erik, är en av filmens mest gåtfulla och skrämmande karaktärer. Hos honom blir snuset en förlängning av den hårdföra, nästan orubbliga attityden. Prillan sticker fram när spänningen stiger eller när Leif känner behov av att lugna nerverna, så även under läppen. Omvärlden märker knappt rörelsen, men den finns där.
3. Gunvald Larsson i Beck-filmerna (främst 90-talets produktioner)
Skådespelare: Mikael Persbrandt
Folkkäre Gunvald Larsson, en av tidernas mest hårdslående poliser, är känd för att inte låta några småsaker stå i vägen för rättvisan. Mellan tuffa replikskiften, långa spaningsnätter och hetsiga polisräder finns det ögonblick där han – utan större åthävor – langar in en prilla under läppen.
4. Carl Hamilton i Hamilton-filmerna
Skådespelare: Har gestaltats av bland andra Stellan Skarsgård, Peter Stormare och Mikael Persbrandt
Den iskalle och metodiske underrättelseofficeren Carl Hamilton lever i en värld av globala intriger. I Jan Guillous böcker är han förtjust i snus, en detalj som då och då dyker upp även i filmatiseringarna. När Hamilton söker en sekunds andrum mitt i en kaotisk situation – kanske i en båt på öppet hav eller i en otrevlig källare utomlands – kan man fånga hur han diskret lägger in en prilla.
5. Seth Rydell i Johan Falk-serien (2009–2015)
Skådespelare: Jens Hultén
Seth Rydell rör sig i den kriminella undervärlden i Johan Falk-filmerna. Han är göteborgare, han har en hård attityd, och han snusar.Den ständiga dosan förstärker hans tuffa framtoning och ger en autentisk touch till karaktären. Det är klart att Seth Rydell snusar liksom.
6. Åsa-Nisse i de klassiska Åsa-Nisse-filmerna
Skådespelare: John Elfström (1949–1966) samt senare versioner
Åsa-Nisse har blivit en symbol för det gamla, enkla bondelivet i svensk film. I den fiktiva byn Knohult hittar han på diverse finurligheter och upptåg. Här är snusandet en lika självklar del av vardagen som huskurer och småprat. I flera scener tar han sig en nypa snus innan han fortsätter med sina skojiga påhitt.
7. Leif & Billy (TV-serie, 2017–)
Skådespelare: Klas Eriksson och Alfred Svensson
I humorserien Leif & Billy skildras två halvsyskon som lever i en liten by i Norrland. Serien gör en karikatyr av norrländska stereotyper och bjuder på en rad komiska situationer, där snuset ofta är en given del av vardagen. Till skillnad från den mörka och realistiska stämningen i Jägarna – där karaktärerna också snusar men i en hård, kriminell kontext – satsar Leif & Billy på lättsam satir. Gemensam nämnare för film och nordsverige verkar dock vara snuset.
Snus – en stor vana, sällan skildrad
Trots att snuset är en djupt rotad svensk tradition, särskilt i norra och västra delarna av landet, är det förvånansvärt få karaktärer på film och i tv som faktiskt snusar. Det är en tyst vana, svår att göra filmiskt intressant, men ändå en detalj som kan förankra en karaktär i en specifik kultur och miljö. De få exempel som finns, från Erik Bäckström i Jägarna till Seth Rydell i Johan Falk, visar hur snuset kan användas för att förstärka en karaktärs trovärdighet eller signalera tillhörighet.
