Hope gap

Fint skådespeleri i långtråkigt och stereotypiskt skilsmässodrama

Regi och manus: William Nicholson

Skådespelare: Bill Nighy, Annette Bening, Josh O´Connor m.fl.

Genre: Drama, romantik

Speltid: 16 min.

Land: UK

Svensk biopremiär: 27 mars 2020

Distributör: SF Studios

Grace (Annette Bening) och Edward (Bill Nighy) är ett medelålders par som bor i natursköna Seaford på den engelska sydkusten. De vita klipporna stupar ner mot havet och vid lågvatten framträder en stenig och dramatisk kustremsa som kallas Hope Gap dit de brukade gå med sonen Jamie (Josh O´Connor) när han var liten. Nu är han vuxen, har flyttat och kommer sällan hem och hälsar på, något som Grace är förbittrad över. Edward jobbar fortfarande som historielärare och spenderar sin fritid med att skriva om historiska personer och slag på Wikipedia. Grace jobbar på en antologi med dikter med titeln ”I have been here before”  (första raden i Dante Gabriel Rossettis dikt Sudden Light) som syftar på att vad som än händer i en människas liv så har någon annan redan upplevt det. Samlingen är som en slags poetiskt snuttefilt. Rygg mot rygg sitter de vid varsitt skrivbord, dricker te och skriver. Om en vecka ska de fira sin 29-de bröllopsdag men förhållandet mellan Edward och Grace haltar och har gjort så ett bra tag; Grace pratar, provocerar och i det närmaste hetsar Edward till att säga sin åsikt eller beskriva hur han känner. Det händer att hon välter saker och ger sig på honom rent fysiskt. Metoden fungerar självklart dåligt och Edward blir allt med sluten, hopkrympt och undflyende, vilket föder än mer frustration hos Grace.

En dag ber Edward Jamie att åka hem till dem över helgen. Grace blir upprymd och gör sig till, det är tydligt att hans ankomst är ett välkomnande avbrott i deras inrutade och stillsamma vardag. Väl hemma berättar Edward att han tänker lämna Grace för en annan kvinna , Angela, som han haft ett förhållande med under en längre tid. Edward vill att Jamie ska vara där för sin mamma när hon faller. Och faller gör hon; hårt och ovärdigt.

Det är svårt att tycka om Grace, hon är gåpåig, högljudd och provocerande, Bening spelar henne lysande och hon är den som bär handlingen. Möjligen hade jag kanske velat se mer av en stegring, nu är hon rasande från början och förblir så nästan genom hela filmen.

Samtidigt är det lätt att förstå varför hon är som hon är och agerar som hon gör. Edward är eftergiven, tyst och en ynkrygg. Nighys hukande hållning med smala axlar och flackande blick passar perfekt för rollen och man båda ömmar för och avskyr honom för att han aldrig riktigt vågar säga hur han känner, utan tar den enkla vägen ut och lämnar henne för en annan. Men Edward är inte oförmögen att kommunicera, med sonen Jamie är han både insiktsfull och ärlig. Allt eftersom blir det mer och mer tydligt att hur mycket Edward ser upp till Grace, beundrar henne och minst av allt vill såra. I mitten står Jamie, som är lik sin far både i rörelsemönster och svårighet att visa närvaro. Samtidigt är han betydligt mer verbal och har många mogna och djupa tankar runt relationer och livet. Kanske lite väl insiktsfulla med tanke på sin personliga ringa erfarenhet av förhållande och unga ålder. O ´Connor har fin närvaro och är mycket övertygande i sin roll som sonen som både måste medla, trösta och samtidigt själv försöka hitta en mening med livet.

Filmen har i princip bara tre roller och är väldigt dialogdriven, där Bening står för de flesta replikerna. De olika scenerna bryts av med i princip samma natursköna vyer av omgivningarna, som efter ett tag känns enformigt. Även om skådespeleriet är av hög klass saknar filmen originalitet och blir direkt långtråkig. Jag har svårt att förstå varför författaren och regissören William Nicholson valt att bygga den på den simplaste och mest uttjatade förklaring till varför människor skiljer sig; Hon vill prata, han kan inte kommunicera och hittar i stället en ny kvinna och det är barnen som kommer i kläm. Därmed inte sagt att ett vardagligt ämne så som en skilsmässa inte kan vara värt att skildra igen eller inte går att göra med originalitet, Noah Baumbachs A Marriage Story från 2019 är ett utmärkt exempel, och med den färskt i minnet bleknar Hope Gap än mer. Slutet är alltför tillrättalagt och även om jag förstår att det finns där för att det ska väcka starka känslor, blir det väl snyftigt och får motsatt effekt.

Hope Gap får två ögon av fem möjliga.
2020-03-27

Ulrika Köpsén