Alla Kovgans dokumentär ”Cunningham” tog henne sju år att göra. Den handlar om den amerikanske koreografen och dansaren Merce Cunningham (1919 – 2009). Han spelade en viktig roll för den moderna dansens utveckling under en stor del av 1900-talet.
Det ska genast sägas, ”Cunningham” är ingen dansfilm för den stora biopubliken. ”Cunningham” är en egensinnig och bitvis bländande vacker filmdokumentär om Merce Cunninghams hängivna arbete för den moderna dansen. Däremot säger filmen inte mycket om hans privatliv eller utveckling till dansare. Inte heller om den senare delen av hans liv.
För dansare, pedagoger, koreografer och specialintresserade borde ”Cunningham” trots allt vara guld värd. För övriga kan spektakulärt fångade nyuppsättningar i 3 D av hans dansnummer i New Yorks tunnelbana, i grön parkmiljö eller på en skyskrapas tak väga upp ett mer svårtillgängligt svart-vitt arkivmaterial från repetitioner och bandade samtal med honom och hans medarbetare.
Den moderna dansen föddes i skarp kontrast till 1800-talets regelstyrda balett med rötter i europeisk hovmiljö. Vid tiden runt förra sekelskiftet introducerade de två amerikanska dansarna Loie Fuller och Isadora Duncan en friare dans med naturliga kroppsrörelser. Loie Fullers serpentindans sågs för övrigt i filmen ”Dansaren” (2016) och Isadora Duncans barfotadans, inspirerad av naturen och den grekiska konsten, i ”Isadora” (1968).
Merce Cunningham är en värdig efterföljare till dessa pionjärer. Han började sin dansutbildning vid 12 års ålder. Under lång tid ingick Cunningham i Marta Grahams danskompani som dansare och koreograf. Redan under 40-talet mötte han experimentmusikern och livspartnern John Cage. De samarbetade fram till Cages död 1992. 1955 bildade Cunningham sitt egna danskompani där han fungerade som ledare, koreograf och engagerad lärare.
Cunninghams dansuppsättningar experimenterade med rum, ljus, ljud och musik. Alla rörelser var tillåtna. Hans abstrakta dans sammankopplades med ismer som dadaism, surrealism och existentialism.
– Tolkningen är betraktarens, säger Cunningham i filmen.
Uppsättningarna drog till sig efterkrigstidens avant gard i New York. Där ingick konstnärer som Jasper Jones, Robert Rauschenburg, Frank Stella och Andy Warhol, liksom nydanare inom mode, arkitektur och design. Någon menar att det var både idéer och fattigdom som förenade dem. Cunninghams fruktbara samarbete med Rauschenberg framgår bland annat i en av filmens bländande dansscener.
Livet som dansare, enligt Cunningham, är disciplin, hårt arbete och onda tår. Lägg därtill, i hans eget fall, den svåra artrit som 1992 kom att stoppa vidare dans. Cunningham fortsatte hängivet att leda danskompaniet fram till sin död. Då hade han gjort koreografi till 180 dansuppsättningar, satt samman 700 dansföreställningar och turnerat i USA, Europa och Asien.
Jag ger tre starka filmögon av fem till dokumentären om Merce Cunninghams hängivna arbete i dansens tjänst.
2020-03-31
