Emily Blunt och Rosemarie DeWitt. 

Regi och manus: Lynn Shelton
Längd: 90 min.
Filmkategori: Dramakomedi
Premiär: 3 augusti 2012
Land: USA
Distribution: Nonstop Entertainment
Länk till Imdb

Pratigt triangeldrama med ansträngd vanlighet.
När Jacks (Mark Duplass) bror har gå bort, erbjuder broderns flickvän Iris (Emily Blunt) Jack att åka och koppla av i hennes familjestuga. Där träffar han Hanna (Rosemarie DeWitt), som är syster till Iris. Oväntat kommer Iris också dit och ett spel om sanning och lögn startar upp mellan dem.

Fiktiva filmberättelser görs ibland så, att de ska uppfattas som autentiska. Det kan bli bra, men också irriterande, när filmmakarna härmar jargonger i tal och beteende, som påminner mera om dagisvärlden än om vuxenvärlden. Den här filmen är tyvärr laddad med tuttefiltar, babytofflor, godispåsar, pannkakor och nedhasade koftärmar. Talet framförs också hackigt, som hos en fyraåring. Stönande, flåsande, halvhuggna meningar och ostyriga kroppsrörelser förstärker känslan av omognad, vilket kan ha en symbolisk betydelse av sårbarhet och vilsenhet. Men det går att uttrycka på annat sätt. Den spelade vanligheten blir i filmen poserande och narcissistisk.

Skådespelarna följer regin och gör det professionellt. Det är erfarna aktörer och firade celebriteter som Emily Blunt och Rosemarie DeWitt. Om vanligheten är målet i uttrycket, så borde man valt andra, mindre kända skådespelare. Det hade ökat inlevelsen för oss åskådare. Nu sätter det glamorösa kändisskapet hinder i vägen för vårt engagemang i karaktärernas problem. Att använda kända skådespelare är att försöka garantera kvalité och större filmupplevelse. Men här blir effekten den motsatta.

Mark Duplass är ett bra val som den valpige, sökande killen Jack, med gott hjärta och lite vilse i världen.

Filmen känns mera som ett teaterstycke med bara tre egentliga roller och ett par inspelningsplatser. Filmen är ju inte bunden till scenen, som teatern är och borde därför användas geografiskt mera rörligt och med spridda locations. Det räcker inte med några vackra naturscenerier.

Filmens handling ligger i dialogerna, som egentligen är dess enda behållning. Visserligen är det mycket dödkött i replikerna och långt till kärnan och motståndet. Först på slutet tar filmen fart. En kortfilm av storyn hade räckt och kunde sagt oss lika mycket.

Två filmögon för en lagom intressant historia och för goda aktörer.
120613