Recension: X-Men Dark Phoenix

Snygga effekter och riktigt spännande
filmens-betyg-två-av-fem
Regi: Simon Kinberg
Manus: John Bryne, Chris Claremont, Dave Cockrum, Jack Kirby m.fl.
I rollerna: James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence m.fl.
Genre: Action, äventyr, Sci-Fi
Speltid: 113 min.
Land: USA
Svensk biopremiär: 2019-06-07
Distributör: Twentieth Century Fox

För tre år sedan kom X-Men: Apocalypse där vi för första gången mötte karaktären Jean Grey (Sophie Turner) som hade en avgörande roll i att förgöra En Sabah Nur (Oscar Isaac) genom att släppa loss alla sina fantastiska krafter. Det var även hon som befriade Wolverine (Hugh Jackman) ifrån den ”hjälm” som gjorde honom till ett elakt vapen i fiendernas händer.  Året efter, 2017, fick vi ta ett känslosamt farväl av den kanske mest populära X-Men medlemmen Wolverine i filmen Logan. Det är med viss spänning och nyfikenhet jag ser Dark Phoenix – kommer jag sakna de utfällbara metallklorna?

I Dark Phoenix är Jean Grey (Sophie Turner) huvudkaraktären. Vi får se henne som barn 1975 där hon blir medveten om sina krafter, vilka ödesdigra effekter de kan få och hur det kommer sig att hon hamnar på professor Charles Xaviers (James McAvoy) skola för mutanter. Som alltid i X-Men sker det tidshopp, men i denna film är det föredömligt endast mellan 1975 och 1992, som får ses som filmens nutid. Åldrade Xavier (Patrick Stewart) och Magneto (Ian McKellen) är således inte med. Mutanterna har alltid haft svårt att leva sida vid sida med vanliga människor men detta fungerar förvånansvärt smärtfritt 1992 då skolan blomstrar och presidenten och professor Xavier har en hotline till varandra i tider av kris. Xavier tar större och större risker beträffande mutanternas säkerhet i jakten på berömmelse och mutanternas acceptans av samhället, något som Raven/Mystique (Jennifer Lawrence) ifrågasätter.

När en rymdfärja hamnar utanför sin kurs, på grund av vad man misstänker är en solstorm, ringer presidenten och det är X-Men som skickas ut för att rädda astronauterna. Mystique, Beast (Nicholas Hoult), Quicksilver (Evan Peters), Jean Grey, Cyclops (Tye Sheridan), Nightcrawler (Kodi Smit-McPhee) och Storm (Alexandra Shipp) beger sig på ett riskfyllt uppdrag. Astronauterna sätts i säkerhet men Jean blir kvar sist i deras havererade rymdskepp och får hela solstormsenergin absorberad i sin kropp innan hon räddas mirakulöst. Tillbaka på jorden hyllas X-Men som hjältar och Jean Grey får sitt smeknamn Phoenix, då hon likt mytologin bränts upp och rest sig ur askan. Men något är förändrat, Phoenix börja minnas saker som Xavier gömt undan i hennes inre sedan barndomen, strukturer faller samman och plötsligt är världen inte lika positivt inställda till X-Mens närvaro längre. Situationen förvärras dessutom av en mystisk närvaro ifrån rymden.

Det går inte att undvika att tycka lite synd om 20th Centrury Fox, filmbolaget som ligger bakom produktionen. Även om X-Men filmerna, precis som Avengers, bygger på en Marvel produkt så ligger filmrättigheterna inte hos Marvel Studios. Att släppa Dark Phoenix endast någon månad efter den episka Avengers Endgame är inte lätt. Där Avengers alltid haft en charmig och lite mer komisk ansats är X-Men mörkare och tyngre. Inte ens ett leende känns tillåtet, även om det gjordes vissa försök i Apocalypse när Nightcrawler dök upp med sin tyska accent och Quicksilver for fram och flyttade skurkar och kulor. I Dark Phoenix är det mörkt igen, nattsvart och det känns inte speciellt fräscht. Det är samma visa om och om igen att mutanterna slåss för sitt existensberättigande. Evighetskonflikten mellan Xavier och Magneto (Michael Fassbender) känns som en axelryckning när den åter blossar upp, likt två trätande surgubbar som inte vill komma till en lösning, för vad ska de då bygga nästa film på? När Mystique hävdar att namnet borde ändras till X-Women istället, eftersom det är kvinnorna som gör allt jobb, suckar jag djupt.

Men allt är inte dåligt – Mystique har äntligen sluppit plastmasken och den påklistrade peruken och ser riktigt bra ut i närbild för en gångs skull. Effekterna är överlag snygga och slutfightscenen är riktigt spännande. Och för att besvara frågan – nej, jag saknar inte Wolverine speciellt mycket då det är fullt av hjältar som det är. Dessutom kan jag inte annat än att gratulera Hugh Jackman som dragit sig ur serien i tid. Även i denna film får vi ta farväl av en älskad huvudkaraktär men vem det är och på vilket sätt får ni se själva.

X-Men Dark Phoenix får två av fem ögon.
2019-06-07