I Chicagos undre värld dör fyra män efter ett rån går katastrofal fel. Deras änkor blir lämnade med stora skulder och tvingas städa upp efter sina män genom att påbörja en resa i en korrupt värld som de tidigare inte ens närmat sig på ytan.

Händelserna ger även ringar på vattnet i valrörelsen, där lokala politiker och gangsters slåss om makten. Den som drabbas hårdast är Veronica (Viola Davies) vars make (Liam Neeson) var hjärnan bakom rånet som blev hans sista. Tillsammans med de andra änkorna Alice (Elizabeth Debicki) och Linda (Michelle Rodriguez) gör Veronica upp en plan för att säkra upp deras fortsatta liv och överlevnad.

Regissör Steve McQueen har genom sin karriär gjort flera visuellt starka filmer; “Hunger 2008”, “Shame 2011” och “12 years a slave 2013” är filmer som alla lämnar en känslomässig flod efter sig. Widows är inget undantag. Daniel Kaluuya är i kall som is och intensivt obehaglig i sin roll som beräknande psykopatisk mördare. Viola Davis utsöndrar en intensiv sårbarhet som känns ända in i märgen samtidigt som hon påvisar en osviktande styrka. ”Att gråta finns inte med på listan” säger hon torrt, och just den meningen dröjer kvar. Länge. Andra stora namn som exempelvis Colin Farell finner vi bland birollerna. En annan mindre roll spelas av Robert Duvall som porträtterar ett åldrande överhuvud i en politikerfamilj.

Widows är baserad på en brittisk TV-serie från 80-talet som i sin tur är baserad på en roman av Lydia Plant. Manuset som är skrivet av regissör McQueen och romanförfattaren Gillian Flynn (“Gone Girl”) kan i början nästan tyckas aningen tunt men filmen vinner poäng för varje minut på duken. Mycket tack vare karaktärerna som känns intressanta redan från start.

Biobesökarna serveras ett mörkt men ändå njutbart samhällsdrama om vanliga liv som tvingas överleva i en härva av politik, brottslighet och korruption. Det är en spännande, tankeväckande, smärtsam och rörande film som känns under huden, långt efter att bioduken har slocknat.

Fyra filmögon av fem.
2018-11-17