”Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott” utspelar sig under 1927 och avslöjar mer om kopplingen mellan den gode trollkarlen Dumbledore (här spelad av Jude Law) och den onde, Grindelwald (Johnny Depp). Filmen tar vid där ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” från 2016 slutade. Den kretsar även kring avancerade släktskap och olika kärleksförvecklingar. I likhet med utvecklingen i Harry Potter-filmerna är denna film mörkare än sin föregångare.
Den flerfaldigt Oscarbelönade kostymdesignern Colleen Atwood imponerar återigen stort i denna påkostade och skickligt hopsnickrade fantasyfilm. Det är nog inte alltför långsökt att tänka sig att hon återigen kommer att kamma hem en Oscar för bästa kostym vid Academy-Awards-galan i februari 2019.
Av skådespelarnas insatser bör främst nämnas Eddie Redmaynes charm då han gestaltar Newt Scamander: den formligen sprakar ut från bioduken. Hans rollfigur påminner starkt om Hugh Grants försagde Charles från ”Fyra bröllop och en begravning” från 1994. Ljudtekniken är mäktig, och ger åskådaren en stark känsla av att befinna sig mitt inne bland de dramatiska händelserna.
Detta är en film som man bör se på bio, så att det dramatiska växelspelet mellan de explosioner som får luften att vibrera i biosalongen och den därpå följande absoluta tystnaden ska komma till sin fulla rätt. Även den omsorgsfullt skapade och påkostade animeringen förtjänar att ses på en stor duk.
Till filmens svaghet hör att lite mer krut gärna hade kunnat läggas på karaktärsbyggnaden och att det omfattande persongalleriet, med allt från mugglare och auror till nifflare och bowtruckles kan röra till det lite för dem som inte regelbundet befinner sig i J. K. Rowlings magiska värld, utan bara tar del av den visuella skildringen av hennes universum, och ser filmerna i den takt de kommer ut – på senare tid drygt vartannat år. Som helhet är filmen dock klart sevärd, även för den som inte är ett stenhårt Harry Potter-fan.
Jag ger filmen tre filmögon av fem.
2018-11-13